XX KLINGA 5342/59. LEGENDARISK HUND FÖR HAR-OCH RÄV

Jag har
tidigare skrivit om Uno Westers XX Klinga 281/63 och hennes avkommor och nämnde
där Matti Envalls betyg av henne: " Den mest legendariska". Jag har ofta återkommit i mina skriverier om
XXX Joko och mitt intresse av honom kanske läsaren förstår då det nu skall
skrivas om XX Klinga 5342/59. Insamlande av fakta om dessa gamla hundar är
tidskrävande och ofta många gånger svårt. I det arbetet har jag ofta utnyttjat
mina goda kontakter i Finland vilka berättat och skrivit till mig på finska
vilket min fru Terttu översatt. Från finska Västerbotten har många valpar gått
till Sverige och dessa valpar är svåra att finna många gånger beroende på att
namn saknas och att många av valparna endast blev använd jakthund. Det ädlaste
en jakthundsvalp kan bli. På jakthunden ställs stora krav; alltid jaktbar då
jägaren önskar, jagar det villebråd jägaren önskar för dagen och hållbar för
flera dagars jakt i följd.

Nu åtar jag
mig XX Klinga 5342/59. Hon hade en lika berömd syster, Drevkung 1965 XX Deisi,
ägare Torsten Hägg. Förutom att XX Deisi vann drevkung tävlingen 1965 var hon
ytterligare två gånger till Kilpa. Uppfödare till systrarna var Torsten Hägg
från byn Petalax och han behöll Deisi medan vännen Runar Lind köpte valpen med
namnet Klinga och som hade registrerings numret 5342/59

Det är
berättat mycket om XX Klinga och en av de insatta var Aulis Ketoja. Aulis
Ketoja var en skarp analytiker med ett skarpt intellekt och var under många år
ordförande för avelsråden för Finsk Stövare i Finska Stövarklubben. Jag hade
stort utbyte att samtala med honom.

XX Klingas
släkt.

Den första
som nämnde om dessa tikar för mig då jag var ung var Lars H Krook, Kalix. Han
hade också mycket att berätta om Klinga o Deisi, men går vi till Koira-net
finner vi endast mor Klinga-Luvia 3338/51 och far Stay-Luvia 07355/66. Aulis
Ketoja skrev i Ajokoiramies att Klinga-Luvia var en utmärkt jakthund men Hägg
var inte intresserad av jaktprov den tiden. I Svensk bygderna har det alltid
funnits ett stort intresse för rävjakt varför jag förmodar att klinga-Luvia
användes för rävjakter men givetvis även harjakter. Hägg ville ha valp och
valde att åka för att para sin tik med Stay-Luvia, (ägare Runar Lind) vilken
också var hållen som en god brukshund.
Ketoja skrev att Stay- Luvia var oregistrerad men renrasig och
Runar-Lind inregistrerade honom 1966.

I andra
sammanställningar och stamtavlor framgår att Stay-Luvia hade som far Jumbo av
Skäribo och var således en sonson till en mycket berömd hund XX Kaisan
Ali-Ville. Mor till Stay-Luvia var Stella-Luvia vilken var dotter till XXX
Vinha-Seppo, en annan utmärkt hund med många goda avkommor. Söker vi vidare
finner vi att en annan berömd tik ligger bakom Klinga-Luvia genom modern Pipsan
av Jutas 20730XX1X. Eftersom
jaktprovsverksamheten inte var särdeles utbredd i Finland på 50 talet, andra
världskriget låg nära bakåt i tiden hamnade de flesta valparna, syskon till
Deisi o Klinga hos jägare där den skjutna haren var välkommen på middagsbordet. Utseende mässigt var XX Klinga 5342/59 en
57 cm hög välväxt kraftig tik med färger som kunde vara mer lysande. Färgen
hennes angavs som; dyster. Jaktligt berättas att hon var tidigt mogen, vilket
hon nedärvde till bland annat XX Klinga 281/63 ägare Uno Wester. Den första
haren sköts för henne efter drygt en timmes drev vid endast 4,5 månader gammal.
Jag har tidigare fått på pälsen av en del som läst vad jag skrivit då jag sagt
att hundens första drev är dess mest betydelsefulla eftersom det sker enbart
efter arvet utan erfarenheter och betydelsefullt är att första drevet har längd
och flyt. Viktigare än längden har jag upplevt flytet vara, men utan längd kan
inte flytet i drevet avgöras.(Betydelsen av det första drevet lärde jag mig av
XXX Jack/73 ). XX Klingas första drev 4,5 månader gammal hade både längd och
flyt. Inte viktigt när första drevet kommer. Det är oftast miljöfråga men det
skall visa valpen/unghundens förmåga att med säkerhet kunna hålla reda på haren/räven
och inte stressa iväg på första tappten och komma rusande i bakspår till
jägaren. Söker valpen upp jägaren skall den visa orienteringsförmåga och finna
tillbaka utan att ta an bakspåret. Första hösten sköts det 44 harar undan den
sex månader gamla Klinga men se det ur den aspekten att harköttet var välkommet
på matbordet.

Till Linds
stora glädje visade hon sig vara lätt att styra in på det villebråd som skall
jagas och Runar ville prova henne på räv slutet första hösten vid sex månaders
ålder. Hon kunde ju redan driva hare utmärkt. Nå välan, Runar gick ut för att
sätta henne på rävspår och hon tog villigt an för att tillfredsställa sin
husse. Rävdrevet varade över ett dygn. Längden på drevet visar att Klinga hade den
för långa drevs viktiga egenskapen: spårnoga markdrivare.

Exteriört
kunde du läsa i början av denna text att hon var stark i sin byggnad vilket hon
visade just på de långa räv dreven. Hon tröttade ut räven med att ständigt
hålla den i rörelse. Jaktåret 1962 berättade Runar Lind att han bar hem fem
rävar som han inte behövde skjuta. När räven stannade för att ta emot, vilket
rävarna ofta gör om hunden inte är utpräglad vinddrivare, visade XX Klinga sin
styrka genom att genast döda räven utan pardon. Var drevföret så att det medgav
tog hon också harar på drevet vilket störde hennes provkarriär. Den spårnoga
drivaren som använder markvittringen driver ofta fram till där haren trycker.
En stark explosiv hund kniper haren då den lättar från där den trycker. Det
blir inga trycktapter utan påstick under drevets gång. En hund som använder både luftvittring och
markvittring kännetecknas av att den på drevet ofta sätter ned nosen, liksom
för att kolla om den är på rätt väg, lyfter sedan upp huvudet och fortsätter
drevet. Detta syns bäst på väg drev där du har möjlighet att se hunden under en
längre tid. Den hund som inte behärskar att driva med enbart markvittring har
svårt med vägdrev speciellt om den ligger längre efter haren/räven eller om en
bil kört mellan hunden och villebrådet.

XX Klinga var
på 21 jaktprov och enligt Aulis Ketoja i Ajokoiramies 5/79 erhöll hon pris på
alla prov förutom 6 nollor. Aulis Ketoja var noggrann och enligt honom var
hennes sök i genomsnitt 7,3, skallet 8,32 och drevets helhetsintryck 7,92.
Minspoäng fick hon två gånger men först som 8årig och nio åring varför Ketoja
ger följande helhets omdöme: Från bruksegenskapernas sida kan hon anses som
felfri hund i synnerhet som minuspoängen båda gångerna gavs på endast ett av
släppen (tre släpp i skl). Ketoja konstaterar vidare att Linds Klinga hör till
våra topphundars skara.

Hennes
medelresultat på hennes åtta första pris i skl var höga 85,32. Men vi måste
också se på hennes nedärvning och den borde vara bra med den släkt hon
representerar, utmärkta egenskaper på både far o mor sidan. Hennes syster var
ju bl.a. Häggs Drevkung 65 XX Deisi.

XX Klinga som
avels tik.

Klingas
första kull var med Henrik Bergmans, Santtu vars far var XXX Hiivan Saku.
Santtu gjorde sig mest känd som rävhund ändå han hade cert på utställning och
skl tvåa på jaktprov. Jag har närmare beskrivit Santtu i texten om XX Klinga
281/63 vilken Uno Wester ägde och går därför inte in där på nytt. I
kombinationen blev den mest berömda XX Klinga 281/63 och som det går att läsa
om henne, var hon en utmärkt nedärvare. Koiranet
tar upp tre valpar från kullen med Bergmans Santtu; XX Klinga 281/63, Klinga
282/63 och tiken Vilma 279/63.

Däremot
beskriver Ketoja andra avkommor från kombinationen Santtu-Klinga. Där finns en
hanhund som hette Haku 276/63. Både Vilma och Haku var storväxta. Vilma nådde
modiga 57 cm och Haku 62 cm. Haku dog på samma sätt som XX Drevkung Jack/64 då
han gick genom isen på ett rävdrev men innan han dog klarade han av att driva
etta i skl. Vilma klarade också pris på jaktprov med skl etta. Ketoja som
forskat mer bland de jägare som kände valparna skriver att valparna i kullen
hade bra drevförmåga men att det även för honom var svårt att få exakta
uppgifter.

XX Klinga- X
Jeri av Påvall

Nästa kull
hade XX Klinga med X Jeri av Påvall år 1965. XX Klinga hade fyra kullar med
Jeri av Påvall. Jeri av Påvall hade XXX Hiivan Jehu till far och mor var en
utmärkt tik, XXX Viri av Påvall. Ur kullen med X Jeri Av Påvall 1965 föddes XX
Jaga 6187/65. Enligt Koira-net
registrerades 13 valpar men Aulis anger 28 valpar och av dessa gick minst tio
till Sverige. Resultatet i Finland blev bra för där blev det fyra JcH och en
XXX nämligen Dina. Koiranet har inte samma uppgifter som Aulis Ketoja för han
påstod att fem valpar blev XX och en XXX.

För att nu
inte göra min sammanställning alltför förvirrande och osammanhängande kommer
mina fakta om XX Klinga och hennes valpar att hämtas från den sammanfattning
Aulis Ketoja gjort. När XX Klingas valpar exponerades för omvärden fanns ingen
dator. Datorn kom sedan och då matades det in uppgifter hämtade från årsböcker.
Uppgifter som kan ha blivit felaktigt införda eftersom allt vad en människa gör
kan innehålla fel. XX Klinga nedärvde
sig starkt både jaktligt och exteriört. På den exteriöra sidan kan nämnas
storleken samt de orena färgerna där särskilt den bruna färgens rening varit
långsam.

Ur kullen
1965 lämnade Lind sig en tikvalp som fick namnet Jaga 6187/65. En hund som betytt mycket inom hundaveln är
XXX Dina/66 e X Jeri av Påvall- XX Klinga. Hon är mor till bland annat Einari
Nuoralas tik XX Rita. Att följa alla
kombinationer tröttar läsare speciellt då när uppgifter strider mot varandra.
XXX Dina föddes i kullen 1966 och lät fort höra talas om sig. Lind avlade även
med tiken XX Jaga men XXX Dina är enligt undertecknad kanske den mest betydelse
fulla avkomman undan XX Klinga. Exteriört
är XXX Dina en utmärkt representant för släkten och bruksmässigt har hon varit
representant för hemlandet i en landskamp. XXX Dina användes flitigt i aveln av
Lind då hon på åtta kullar blev mor till 33 valpar. Dinas första kull var med
XX Drevkung Hölynpöly samma XX Hölynpöly som han parade Dinas mor XX Klinga med
men gav ett klent resultat. Runar Lind gav dock kullen Hölynpöly-Dina bättre
betyg än moderns med samma hanhund.

1970 parade
Lind XXX Dina med Drevkung XX Jack/64 och där föddes som jag tidigare nämnt
Nuoralas XX Rita. XX Rita är den tik som mest vidsträckt fört släkten vidare
och då speciellt genom XXX Joko 21950/73. XXX Joko var välväxt och som många i
släkten imponerande i sin storlek. XXX Joko var mycket vacker och kanske den
modern Finska Stövarens bästa nedärvare. Den intresserade kan läsa min
uppföljning av XXX Joko och hans avelsresultat som är publicerat på min hemsida; https://www.akesandstrom.se.
XX Rita var lättsläkt avlad och vad gäller bruksegenskaper var dessa stålande
och hon påminde mycket om Deisis o Klingas bruksegenskaper. Två gånger har XX
Rita, lyckats kvala in till Kilpa.

Sammanfattnings
vis är det inte fel att säga att XX Klinga har varit en utmärkt avelstik med
mycket stark nedärvning då speciellt vad gäller bruksegenskaper. Hundar som nu
är flera generationer från XX Klinga bär hennes egenskaper, då främst genom XXX
Joko och hans avkommor. XX Klingas bruksegenskaper är vida utbredda inom rasen
Finsk Stövare.

Den som nu
följt med ända hit förstår säkert varför jag försökte få tikägare att para sina
tikar med XXX Joko under min tid som avelsråd. Någon åkte dit men många avstod
tyvärr på grund av språket.

Det har
funnits många goda hundar från släkten i Sverige genom importen som skett och
jag tänker tex på XXX Pomo, XX Hölynpöly- XX Deisi (syster till XX Klinga)

Jag menar
inte att vi endast skall uppehålla oss långt tillbaks i tiden men jag hoppas
att berättelserna om de lyckosamma uppfödarna som jag skrivit och nu
berättelsen om Runar Linds XX Klinga skall vara till någon nytta och lärdom i
läsarens uppfödningsarbete. Jag hoppas också att hundägarna ser mer på första
drevet eftersom det sker enbart på det genetiska arvet. Efter det första drevet
startar skolningen av den färdiga hunden och som i de skolor människan går i
skiljer det mycket på lärarnas förmåga.
Berättelsen om "Klingorna" och andra
hundar och uppfödare jag skrivit om hoppas jag skall vara till lärdom för mig
själv men också för alla andra intresserade oavsett ras.

Utan
kunnandet om det historiska skedet finns ingen framtid!

Sangis februari
2019/Åke Sandström