Gustav "Målarn"
Fredriksson, Sangis var en hängiven jägare av den gamla stammen.

Gustav Fredrikson, kallad "Målarn" föddes den 17/1 1922
och avled 26/6 1991. Han var av den gamla stammen vilken hade harjakten som en
lidelse men där harjakten, speciellt i ungdomen hade en betydelse på matbordet.

Till yrket var han målare. Eller kanske måleriet var
en hobby och harjakten det egentliga yrket. För oss som växte upp i Sangis på
-50 talet var Gustav den stora förebilden. "Målarn" hade harhundar vilka hade
stamtavla och det var unikt. Men Målarna
första jakthund var en "harahund" (harhund) alltså inte en stövare. I byn fanns
i Målarns ungdom en annan legend vilken gick under namnet "Långrobert" (Robert
Sandström). Nu var Målarn i de yngre
tonåren och ägare till en valp av blandras. Valpen började driva på sommaren
och ibland skällde den ekorre men Målarn ville befästa dess intresse för hare. Ivrigt
på kvällen när han kom hem från ett av dreven gick till sin läromästare
Långrobert för att låna ett gevär.
Ivrigt framförde han sin fråga: "få ja låna din bössa för valpen ha
börja driva". Långrobert behövde ingen
betänketid för Målarn, vilken ännu hette Gustav, hade jagat många gånger med Långrobert
tidigare, så han sa: "Ta bössan, för du ha ju varit med så många gånger så nog
vet jag att du kan hantera den" den valpen första hare föll en juli kväll. Det
geväret är ännu kvar i Sangis och ägs av Målarns bror Knut Fredriksson eftersom
det ärvdes av Målarn.

Preskriberat jaktbrott.

Genom byn Sangis flyter en älv. Målarn hade två
bröder, Knut och Emil. Emil var en mycket god skytt. Lång Robert tyckte att
sommaren var nog så lång och tråkig så han föreslog pojkarna att i kväll går vi
på sjöfågeljakt. Sagt och gjort. En båt togs i älven. Emil som var en god skytt
ställde sig i fören. Långrobert satte sig att ro. Knut och Målarn satte sig i
aktern. Redan i älven flöt det många änder och innan de var ute ur byn hade 12
änder fallit för Emils skytte med Långroberts gevär. Emil sköt änderna medan
båten var i rörelse. Nattläger slogs på en holme i Sangisälven som ännu i dag
heter Finnholmen. Detta var nu före lovlig tid, månadsskiftet juli-augusti och
det var fortfarande myggrikt varför ilandflutna stockar samlades ihop till en
brasa. Sedan de fått fyr på brasan satte
de sig ned för att äta till en kommentar av Långrobert: "Nu klara vi oss ett
tag utan köttkuponger" (köttet var ransonerat) Dieten bestod av limpa och
saltströmming. Långrobert hade med sig en limpa modell "stor". Då han skar
skivorna gjorde han det inte på tvären utan på längden. La tjockt med
hemtjärnat smör på och till smörgåsmat var det sju halstrade (grillade)
saltströmmingar. När de satt vid elden och njöt steg en inte helt obekant man
fram, fjärdingsmannen. Det blev rättegång och Målarn som var äldst av bröderna tog
på sig brottet.

Själva rättegången var en historia för sig med många
dråpliga kommentarer.

Namnet målarn.

Namnet fick han av sitt yrke. När Målarn målade i byn
Granån som ligger 5 km
från Sangis genom skogen gick man dit till fots. Detta gjordes tillsammans med
brodern Knut. Med på resan var två gevär och en harhund. Man jagade sig dit.
Många gånger lämnades ju hunden i skogen för att fortsätta jakten utan hussar.
Målade några timmar för att sedan jaga sig hem. Målades det hos någon jägare
var det stora samtalsämnet harjakten med drivande hund. Målarn sa aldrig att
han inte hade tid att prata harjakt med oss ynglingar och detta följde honom
hela livet. Lönsamheten hade kanske varit bättre för honom om han inte varit så
intresserad av harjakten.

Men Målarns lön bestod inte enbart i pengar utan en
del av lönen var också harjakten med drivande hund. Harjakten var "livslönen"
Måleriet han utförde var av yppersta klass men den tidens lösningsmedel tog
också hans liv genom den astma han ådrog sig.

Skeppebergs Heja 2745/49.

Detta var, om jag är rätt informerad, den första
renrasiga stövare Målarn ägde. Hon var en gedigen Hamilton stövare av den gamla
sorten, hon var en tik som hade varit med om det mesta en hund till en sann
jägare kan vara med om. Otroligt slitstark. Hennes far var Parkettens Boj
7530/46 och mor var Värmlandsnäsets Donna 3387/46. Hon var den första hund i
Sangis som startades på något som kallades jaktprov. Vad det var för något
visste vi andra inte men det framstod som något fint men samtidigt onyttigt.
Heja startade på prov 10 gånger. Hennes första start var i Råneå 23-29 okt 1952
med resultatet 2 ökl. Hon fann på det provet två harar. Den första drev hon 46
min varefter hon kopplades. Den andra haren drev hon en timme och17 min i fyra
repriser. Den längsta reprisen var 50 minuter. Av domar rapporten framgår att
Heja hade ett klangfullt skall som hon nyanserade på drevet. När hon blev
längre efter haren kunde hon följa den i god fart men under gles skallgivning. Målarn gav inte tappt för han hade en god
Hamiltontik i Heja. Nästa provtillfälle var 1953 med för kort drevtid. Först
1954 kom den första ettan på jaktprov, eller bruksprov som det hette den tiden.
Notera att den tiden fanns endast en möjlighet att starta på ett jaktprov/säsong.
Provet gick liksom tidigare i Råneå och detta år var provet förlagt till den
20-25 okt. Skeppebergs Heja var då 5 år. På morgonen när släpp skulle ske var
det -6 grader och 10 cm
snö. Heja stod nu inför sitt första snödrev den säsongen. Av någon anledning kom
man sig inte till skogen från morgonen utan släppet skedde först kl 1100 och då
hade det hunnit bli varmare, nollgradigt.
Hejas sök var alltid utmärkt så även denna dag. Snabbt och metodiskt
sökte hon ut i terrängen, markerade slag 1108 och reste haren 1130. Det vanliga
är att första drevet på snö för säsongen kan ställa till problem och så gjorde
det även för Heja. De två första repriserna var 5 resp. 7 minuter. Fann haren
på nytt och drev den utan tappt från 1205-1408. Haren sågs 6 ggr med hunden 10
sek till 2 min efter. Koppling skedde på drev och något nytt släpp gjordes inte
eftersom det börjat skymma. Heja var alltid på drevet spårnoga markdrivare
vilket hon fick visa även på detta prov. De små tappterna skedde på väg och
domaren John F Nilse´n skriver att hon arbetade rutinerat och säkert, "helt
perfekt". Målarn gav inte upp utan fortsatte med jaktprov. 1955 var drevtiden
för kort, 1956 drev hon en trea och 1958 lyckades hon inte finna haren. 1959
var Heja 10 år och ny provstart skedde med resultat ett andra pris. 1960 var
Heja 11 år och drev till ett första pris.
Det Heja saknade var pris på utställning och det hade sin förklaring at
vi i Sangis tyckte att hundutställningar var fjantiga, men den 15 okt 1961
skedde det. Heja var nu 12 år och 8 månader och hon fick 2-a ökl. och 3-a
brhkl. Före utställningen hade hon under veckan drivit en etta på 160 minuter.
För övrigt minns jag med saknad dessa utställningar som avslutade
jaktprovsveckan i mina hemtrakter. Ingen hund var i utställningskondition men i
jaktkondition. Vi var jägare. Även på detta prov okt 1961 såg man haren flera
gånger med hunden 25 min till 20 sekunder efter haren. Fortfarande vid denna
höga ålder var Heja en utmärkt jakthund. Hennes tassar var ännu som på en ung
hund förutom att hon själv var genomfrisk, stark och sund.

Nu kan man tänka sig att Målarn gav upp. Men Målarn
gav aldrig upp. Han levde efter parollen att det blir bättre sen. Mötte han
motgångar ruskade han på sig och fortsatte oförtrutet vidare med blicken
framåtriktad. Nästa jaktprovsstart för Heja skedde 18/10 1962 i Kalix. Heja var
nu nästan 14 år! Hon drev för en etta men domaren gav inte ett första pris
eftersom han tyckte att 14 åringen inte var tillräckligt snabb. Fram till nu
hade hon betyget att hon drev snabbt men nu var hon 14 år. I domarrapporten
står det att hon på sök och slag rörde sig för sakta. "Målarn" blev med rätta
mycket besviken och kunde aldrig glömma det inträffade. Många ville att han
skulle överklaga beslutet men "Målarn" var inte en som ville bråka, han tänkte,
"det bli bättre sen" Målarn var en fridsam person som älskade den drivande
hunden och harjakten. Heja var en hund helt i "Målarns" smak. Hon var ännu som
15-åring fullt jaktbar och hon ägde de egenskaper vilka saknas hos många av
dagens hundar: styrka, jaktlust på topp, friskhet och sundhet.

Det går att skriva mycket mer om "Målarn" men jag
slutar nu. !962 fortsatte han med att köpa två valpar, Hamilton valpen Rajja2
5039/62 och Schillertiken Stina 24784/62. Rajja blev UcH. 1964 inköpte han
finnstövartiken Spela, även hon som valp. Med henne var han även som
representant i Klubbsammanhang.

Den som träffat Gustav "Målarn" Fredriksson glömmer
honom inte men vi är många som saknar honom. Han såg alltid en ljusning oavsett
mörkret. Hans stövarintresse uppbärs nu av sonen Kent vilken bland annat ägt
JcH Meivankilens Pomo.

Gustav betydde mycket för oss som i ynglingaåren
började följa med på harjakt. Första gången jag träffade honom i skogen var 1951
(jag var 6 år). Hemma hade det stannat en vilsesprungen stövare. Den bodde
under höladan och ibland i höladan. Jag matade den med varm komjölk från
ladugården och givetvis med andra matrester. En dag kunde jag inte låta bli att
ta skidorna och åka ut i skogen för att få ett drev. Detta var före Jul så
dagarna var korta. Hunden fann hare och började driva. Jag blev rädd att inte
få fast den mer och till slut var det två hundar på drevet. När jag lockade på
min vän "stövaren" hördes en förnärmad röst från skogen som delvis skrämde mig:

"Låt nu hundarna driva"

Det var "Målarns" motto.

Åke Sandström

Sangis