Puistorinteen kennel

Toivo Hartikainen,
Kaavi Finland är innehavare av Kennel Puistorinteen. På årsmötet 2015 för
FSK/SAJ tilldelades han pris eftersom han undan egen tik i fem generationer
fött upp och ägt, egna tikar som drivit minst etta skl på jaktprov.

Hilu!


Hilu med sin första valpkull
Hilu med sin första valpkull

Enligt
koiranet var Hilu på sex jaktprov med 0 pris som resultat på samtliga. Eftersom
jag nu skall skriva om en kennel som
lyckats med att i fem generationer ta tik undan egen tik som
drivit minst etta på jaktprov ville jag
undersöka Hilu närmare.
Hilu föddes16/1 1988 i Vehmersalmella, Finland.
Hartikainen hade en arbets kamrat som upplyste honom om att i den byn skulle
det finnas en kull Finsk stövarvalpar vars föräldrar var drivande hundar. Benämningen
den tiden på goda hundar var just att de var drivande! Hartikainen hade fram
till nu ägt två Finska stövare samt en Drever. Hundar vilka han köpt men inte
valt. I den kull Hilu föddes skulle han vara nummer ett att välja valp. Hilus
mor var Lilla och ren jakthund. Ägaren var jägare och var mycket nöjd med Lilla
men saknade intresse för jaktprov. (så
var det också under min uppväxt, vi skilde mellan jakthundar och
jaktprovshundar/ Åke) När Lilla
var gammal lyckades en arbetskamrat till ägaren att få honom att gå på jaktprov
med Lilla eftersom det var bekant för honom vilken utmärkt jakthund hon var. Lilla var på tre prov och på
samtliga drev hon till pris! Far till Hilu var Vekke, en flitigt använd hund på
harjakt och där lyckades omgivningen att få ägaren att ställa upp på ett jaktprov
men utan resultat. Modern Lilla blev överkörd av bil och Vekke, som också var
jakthund, mötte sitt öde en vinterdag med sträng kyla och i övrigt tuffa
förhållanden. Den dagen var hans sista jaktdag för strax efter insjuknade han urinvägsinfektion
och dog av detta. Så här i efterhand konstaterar
Hartikainen att när den första Finskstövarvalp han själv skulle väja skedde
valet
mer på tur än kunskap. Kunskap och skicklighet är inte synonyma
varandra. En
kunskap kan man genom
studier och andras nedtecknade erfarenheter vinna genom studier. Skicklighet är
något annat, där krävs blick och förmåga att omvandla inhämtad kunskap till
framgång. Hartikainen saknade inte erfarenhet från drivande hundar. Hartikainen
säger själv att valet av valp skedde på tur men jag vill kalla det skicklighet.
Blick för vad som är värt att prioritera och en förmåga att kunna se "träden i
skogen". Se skillnaden mellan valparna i kullen.

Valet av Hilu!

Hilu föddes
i ladugården där det fanns en tom svin kätte och det som fångade Hartikainens intresse
för Hilu var hennes nyfikenhet och beslutsamhet
. Hon var den aktivaste i kullen
och ofta på gång med att undersöka vad som skedde i kätten, boet och den
närmaste omgivningen. Detta sa uppfödaren hade varit utmärkande för Hilu allt
ifrån det att hon kunde gå på egna ben. Hon tyckte om att färdas! Svinkättarna
har spjälor men är en meter höga. När Hartikainen kom för att välja valp medan
de ännu var mycket små hade Hilu lyckats med konststycket att klättra upp och
ta sig ut ur kätten!

Hilu som vuxen!

Sedan nu
valpstadiet var historia skall vi följa stamtiken i kennel Puistorinteen, Hilu.
Den aktivitet hon visade parad med
beslutsamhet i svinkätten skulle komma att följa henne som vuxen.
Hilu
visade sig inneha stor uthållighet
och en aldrig sinande jaktlust när
det gällde arbete i skogen. Skogen var
hennes hem
! De första jakterna på hösten brukade vara två-tre veckor innan det var möjligt att koppla henne. Den här
tiden var det inte vanligt med pejl utrustning på hundarna och annons kostnaden
i lokaltidningarna efter Hilu blev inte oväsentliga. Telefon fanns och
Hartikainen fick tillbringa många kvällar med att ringa runt till grannbyarnas
jägare för att höra om de hört någon främmande hund som drev hare? Hilu
gick aldrig till främmande gårdar, som många hundar gör när de kommit på
avvägar från husse och detta berodde just på att hon såg skogen som sitt hem
!

Hilu avbröt aldrig ett hardrev innan
haren blev skjuten eller gick under någon sten eller att hon själv lyckades ta
fast någon uttröttad hare
. Detta att hon kunde knipa någon uttröttad hare
kan vara orsaken till att hon överlevde de långa jakterna. Hon tog förmodliggen och åt upp tagna harar.
Eftersom hon aldrig gick i ni främmande byar vid jaktens slut och hon aldrig
själv avbröt jakten var Hartikainen tvungen att på något sätt ta sig in på
drevet. Efter dessa långa jakter var Hilu av förståelig själ avmagrad.

Pointersändare
skulle göra det lättare

1990 köpte
Hartikainen en pejlutrustning för att på något sätt kunna komma Hilu inpå livet
under de långa jakterna. Det hjälpte
föga eftersom batterierna tog slut fortare än det gick att
avbryta Hilu. När Hartikainen beskriver
sin tik med orden: "Hilu gick sina egna
vägar
" gör han det med värme i formuleringen. Orsaken till nollorna på jaktprov var just att Hilu vandrade sina egna vägar genom livet.
Skogen var hennes hem och säg den som inte trivs
hemma. Hennes okuvliga jaktlust förde henne längre och längre bort
från domargruppen. En av orsakerna till detta kan vara att hon visste att de
människor som fanns i närheten och då husse själv skulle komma att försöka
koppla henne och ta henne från hemmet, den kära skogen med dess harar. Denna
vandring från gruppen gjorde att det var omöjligt att höra drevens början
förutom att hon skulle kunna kopplas för nytt släpp.

Det var
traktens jägare som fick Toivo Hartikainen att anmäla Hilu på jaktprov. De hade
ju hört henne många dagar och långa sådana under de jakter hon bedrev och de
bad honom att start henne på prov.

Av ovanstående framgår att hon var
omöjlig att åka med på jaktprov emedan samarbetet med föraren hade mycket
övrigt att önska. Hilu var "Sina egna vägars vandrare" och Hartikainen förstod
inte hur han skulle kunna lära henne samarbetet. Hon var ju endast inköpt för
jakt. Som jakthund uttröttade hon flera
jägare och ingen jägare kunde uttrötta henne!
Vid köpet av Hilu kunde
Hartikainen inte för sin vildaste fantasi föreställa sig, att han skulle komma
att tävla på jaktprov med Finsk stövare. Hilu skulle ju användas som jakthund
och varje höst lyckades han fälla 50- 100 harar.

Hilu var sina egna
vägars vandrare!

Det är så
hon beskrivs av Hartikainen. Hennes
stora jaktlust gjorde att hon aldrig frågade om jakten skulle avslutas eller
var husse befann sig. Husse hade ju följt med henne till hennes egentliga hem,
skogen och helt riktigt räknade Hilu med att husse skulle kunna ta hand om sig
själv
. Hilu startade aldrig ett slagsmål med andra hundar men hon vek inte
ned sig heller. I kontakten med den övriga familjen var hon mycket vänlig mot barn och vuxna och
därför mycket omtyckt även av de gäster som gästade Hartikainens. Oavsett hur gammal hon blev var hon den ständige ledaren och detta var
hon oavsett antalet hundar i hundgården
.

Hilus bästa jaktegenskaper!

Förutom den
fullkomliga jaktlusten som jag beskrivit måste tillägg göras för att bilden av
Hilu skall bli komplett. Hennes bästa
drev och skall var under särskilt svåra förhållanden som på
vägar och järnvägar. I skogen rörde hon
sig snabbt men skallet var inte särskilt tätt. Ju större svårigheter hon
mötte på drevet gick detta bättre. Under drev i svåra förhållanden kom skallet
närmast utan uppehåll och drevet var mycket flytande. Personer som kom henne
nära och kunde ha förmånen att få njuta av hennes drev förundrade sig över att
hennes drev kunde vara så flytande under så svåra förhållanden.

Sammanfattande
synpunkter!

Så här i
efterhand har Hartikainen i tankarna gått tillbaka till den tid Hilu oroade
hararna i skogen och hur hon skulle ha varit om han nu hade fått skola henne
med de kunskaper han nu besitter. Hade
Hilu varit utrustad med de tekniska hjälpmedel som nu finns så skulle säkert
hennes utomordentliga drevförmåga kommit till uttryck på jaktprov.
Hilu nedärvde sina värdefulla egenskaper ide
två kullar hon hade men eftersom hennes provresultat inte alls stod i bredd med
hennes fantastiska förmåga köptes inte hennes valpar av de mest tävlingsinriktade
eller jaktprovsintresserade personerna, utan av utpräglade jägare.
Därför
har hennes valpar inte kommit på prov. Av
de hundar som gått på jaktprov är det endast en i hela kennelns historia som
kommit hem utan resultat! Detta visar på kvalitet.

Hilu var aldrig sjuk, stabil och
jakttålig. Med andra ord en helt fantastisk hund som fick somna in vid 15 års
ålder
.

Hilu har tagit en stor
plats i mitt, skribentens hjärta och jag ser det som en stor förmån att ha fått
lära känna henne. Hennes historia visar också hur svårt det är att endast med
jaktprovsresultat som underlag bedöma hundar och på något sätt rangordna dem.
Jag är därför också mycket tacksam till Toivo Hartikainen som på ett så
frikostigt sätt berättat för mig om Hilu. Tiken som var sina egna vägars
vandrare.

Arvet efter Hilu!

Hilu hade
två kullar och detta med samma hanhund XXX Hela-Ajon Kulkuri. Jag har tidigare
nämnt att de flesta av hennes valpar kom till jägare. Tävlingsintresserade såg
väl framför sig de svårigheter som kunde föreligga att gå på jaktprov och jag
har tidigare skrivit att Hilu nedärvde sig väl och det gällde även att hennes
okuvliga jaktlust också gick i arv vilket var till stor glädje för jägarna men
för den icke kunnige dressören kunde problem uppstå. Men som alltid visade det
sig att det är fråga om inskolning av hunden och det lyckades att ta pris på
jaktprov med hennes valpar. Två av valparna blev JcH. Tiken Puistorinteen Minttu blev kvar hos Hartikainen och utvecklades till JoUcH. Hanhunden Jali blev JcH.

XXX Puistorinteen
Minttu!


XXX Puistorinteen Minttu o Toivo Hartikainen
XXX Puistorinteen Minttu o Toivo Hartikainen

Hartikainen
fick smak på jaktprov med de starter som han gjorde med Hilu och startade Minttu på både utställning och jaktprov
med glädje och nyvunnet intresse. Arvet från Hilu följde henne och hon hade
också svårt att komma till sin rätt på jaktprov. Minttu hade fyra kullar med
16 registrerade valpar.
Som tvååring parades hon med XXX Apo, år 1993. Apo kom från kullen mellan XXX Kasken Hai-XX Hulda. Den
kombinationen beskrivs närmare och dess effekt inom jakthundaveln beskrivs
närmare i presentationen av Syysaamun
kennel
. I kullen registrerades endast en valp och den utvecklades till XX Puistorinteen Tiitu! I kullen 1995 med XX Vipulan Valtsu var två på
prov och båda med resultat. Bäst lyckades tiken Miska som utvecklades till XX Puistorinteen Miska och blev kvar hos
uppfödaren.
1997 hade Minttu valpar med
XXX Pirtilammin Iro.
Två hanhundar registrerades. Båda var på prov med
resultat och hanhunden Patu utvecklades
till JcH. Kullbrodern Pete drev Skl etta på
jaktprov. Far till Iro var XX
Hovipolun Sakke och var känd som en god nedärvare, Från kullen år 2000 med XXX
Alapörkän Hiski var inga valpar på prov.

XX Puistorinteen
Tiitu


XX Puistorinteen Tiitu
XX Puistorinteen Tiitu

Tiitu hade
tre kullar med resultatet 18 registrerade valpar. 8 var på prov och samtliga
återkom med resultat. I kullen med XX Jarrumiehen Jatsi var tre på prov och
hanhunden Santtu utvecklades till XXX
Puistorinteen Santtu
som i sin tur användes till 16 olika tikar. Jarrumiehen kenneln beskrivs i artikel om
Muurivuoren kennel. 1998 parades Tiitu med XXX Pirtilammin Iiro. Fyra valpar
registrerades och fyra återkom från jaktprov med resultat. Bäst lyckades Pate
som blev JoUcH! 2001 parades Tiitu med XXX Muurivuoren Rietu och en startade på
prov med resultat 2 ökl.

XX Puistorinteen
Miska!


XX Puistorinteen Miska
XX Puistorinteen Miska

Miska hade
tre kullar med totalt 18 valpar. 2001 var fadern till valparna XXX Muurivuoren
Rietu. Nio valpar föddes. Tre var på prov med resultat. Samtliga utvecklades
till JcH! Hanhundarna Reko och Iivari samt tiken Piia. XX Puistorinteen Piia
blev kvar hos uppfödaren och användes i avelarbetet men mer om henne längre
fram. 2003 hade Miska valpar med XX Passipolun Vilu men inga resultat från
jaktprov. 2004 med XX Kuturan Vihtori där två varit på prov med resultat.

XX Puistorinteen Piia.


XX Puistorinteen Piia
XX Puistorinteen Piia

XX Puistorinteen Piia kommer ur kullen XXX Muurivuoren Rietu- XX Puistorinteen
Miska.
Hon är mor till tre kullar 22 valpar och sex deltog på prov.
Samtliga kom från skogen med resultat. Som täckhund till Piia valde Hartikainen
hanhundar ur väl kända släkten och väl känd drevförmåga. Två gånger valdes Pirtirinteen hannar. 2005 valdes XXX Pirtirinteen
Uri som kom ur kombinationen XX Muurivuoren Urja-XX Pirtirinteen Taru. Urjas
härstamning är väl känd i artikeln om Muurivuoren kennel men kanske en närmare
presentation av modern XX Pirtirinteen
Taru. I kombinationen förenades två starka tiklinjer genom att Uris moder

sida hade följande utseende: XX Hila-XXX
Pirtirinteen Ilo-XXX Pirtirinteen Tella-XX Pirtirinteen
Taru. Tarus farfar var XX Soitinkorven Uula. 2008 valdes XXX Pirtirinteen Jysky. 8 valpar
registrerades. Fyra var på prov och fyra kom från proven med resultat. Bäst
lyckade XX Puisstorinteen Jane som
blev kvar i Kennel Puistorinteen. XX Pirtirinteen Jysky var fullgod nedärvare
och hans bästa kull var med just Puistorinteen Piia. Jysky hade också känd släkt.

I kullen med
XXX Latukkakorven Leevi var en på prov och kom hem med resultat.

XX Puistorinteen
Jane.


XX Puistorinteen Jane
XX Puistorinteen Jane

Jane har
haft en valpkull och där föddes 11 valpar. Fyra har varit på prov och fyra har kommit
hem med resultat. Hanhunden Late är JoUcH. XXX
Pate är far till valpkullen
och han har till farfar XXX Puistorinteen Santtu. Längst har hanhunden XXX Puistorinteen Late kommit Late är
använd till 14 kullar med många kända uppfödare som t.ex.: Pikijussin,
Mulonsalon och Alapörkän vilket i sig är ett utropstecken att han är värd att
titta närmare på. Hans avkommor är ännu unga eftersom de äldsta är födda 2012.


XXX Puistorinteen Late. Vinnare av Nordiska Mästerskapet 2018
XXX Puistorinteen Late. Vinnare av Nordiska Mästerskapet 2018

Konklusion.

Början
angående Hilu var hennes starter på jaktprov med dåliga resultat men att Hartikainen
erhöll ett så fint pris för sitt avelsarbete lockade mig att titta närmare på
just denna Hilu. Fort blev det uppenbart att Hilu var mycket bättre än vad
resultaten från jaktprov visade. Den som följt hela artikeln finner också att
endast en hund som ställt upp på jaktprov under kennelnamnet Puistorinteen
kommit från skogen utan resultat men vi finner också att Hilus valpar gick mest
till jägare och det har följt hennes barn och barnbarn. Att så många av de som
startat på prov (nästan exakt 100 %) kommit hem med meriter från sin start
visar på kvalitet men också på att det är mest jägare som köpt valpar. Några
stycken har endast en start liksom för att visa att: "min hund är också
utmärkt" och även för att hedra uppfödaren

Toivo
Hartikainen har med sitt avelsarbete visat stor skicklighet och kunnande i
konsten att prioritera egenskaper värda att avla vidare på. Han har också visat
att hanhundar skall väljas med omsorg ur kända släkten där det utmärkande, inte
enbart för hanhunden i sig utan för hela släkten bakom hanhunden har signumet
varit: Utmärkt drevförmåga!

Å många
harjägares vägnar tackar jag Dig Toivo Hartikainen för ditt arbete med att göra
världens bästa drivande ras ännu bättre. Jag har samma antal personer bakom mig
då jag önskar dig lycka och framgång alltjämt.

Källor; Toivo Hartikainen, Koiranet,
SAJ/FSK Årsbok.

Sangis feb
2016!

Åke
Sandström