Tankar om den drivande hunden. Orsak och verkan.
Text: Åke Sandström

Läste i Svensk Jakt om det minskade antalet småviltjägare. Räddningen enligt Andersson ses i de yngres intresse för jakt efter de stora rovdjuren med stövare. Rubriken borde ha varit: Så skall antalet småviltjägare tryggas i antal. Ett problem är att de stora rovdjuren inte är flyktdjur o därför inte lämpliga att jaga med drivande hund, förutom att det inte är ett lämpligt villebråd för att trygga tillväxten av yngre jägare. Men låt gå. Har nu avel med inriktning på räv o hare gett hundar du kan jaga in på Björn så har ju aveln gett oss formbar stövare, oavsett ras som förstår vad jägaren önskar att denne vill jaga. Då är ju allt bra. Fortsätt på det inslagna spåret.

Det inslagna spåret

Det inslagna spåret lades i terrängen för 100 år sedan. Då började förädlingsarbetet med den drivande hunden. Tidigare en brokig skara men greve Hamilton jobbade med att skapa Hamiltonstövaren. Per Schiller slet o arbetade med just Schillerstövaren. I Finland renodlades den Finska Stövaren. Guldsmeden Tammelin hade en framskjuten position.

Redan tidigt insåg man behovet av att hunden kunde driva på både snö o barmark. I norra Sverige o Finland var snö underlaget som hunden mestadels drev Hare o Räv på. Hundarna drev i stort allt som ville fly undan. Det är den drivande hundens signum. Inblandningen av hundar med tvivelaktig bakgrund i begynnelsen gör att vi ännu kan träffa på ställande stövare. Har själv skjutit en Tjäder som unghunden skällde under trädet.

Hardrevet på barmark.

Harens vittring är svag om vi ställer den i relation till räv. Detta har medfört att hunden måste vara "känslig" för svag doft om den skall kunna driva haren njutbart. Våra drivande hundar i dagsläget kommer från det arbete som startades för över 100 år sedan. Arbetet med att förädla den långbent drivande hunden.

I begynnelsen gällde det att hunden skulle gå att dressera. En del stövare drev de djur som fanns o ville fly undan. Nötboskap o får löpte på skogen. Jaktproven som inleddes för den drivande hunden hade problem just med de dreven. På öar var det lättare med att ordna jaktprov om där inte fanns tamboskap. En del hundar var lätta att styra. Medan andra var omöjliga eller näst intill. Ett annat villebråd fanns på skogen och det var Rådjuret som ökade i antal. De långbenta drivarna hetsade o plågade Rådjuret genom långa drev. De omöjliga hundarna förstod inte eller brydde sig inte om jägarens signaler. Stövarklubben, införde därför något som hette: Rådjursrenhet. Rådjursrena på papperet, blev de hundar som klarade testet att inte ta an och driva rådjuren.

Det fanns dock individer som gick lättare att styra än andra. Tydligen var det skillnad mellan hundarna. En del hade lättare än andra att förstå vad livet gick ut på. Det var ett arv från vildhundens sida. I den vilda flocken får inte medlemmen jaga vad den själv vill. Det villebråd som skall jagas bestäms av flockledaren.

Jaktproven har haft och har betydelse i att arbeta fram en bildbar drivande hund som kunde användas den tid villebrådet var lovligt att jaga. Tyngden lades på hardrevet. Championat utdelades till den hund som kunde behärska att följa haren under stipulerad tid.

För jägaren som ville ha en hund vilken drev haren njutbart blev det problem. Dessa hundar omskolades till rävhundar, rävdrivare. Räven hade starkare vittring och var lättare att följa än Haren.

Från början i Stövarklubbens historia kunde hunden driva Hare eller Räv. Detta ändrades så att det skulle gälla Har Eller Räv prov. Var det ett har prov fick inte hunden tillgodoräkna sig drevtid på annat än det villebråd som stod i kallelsen till provet. På Finska Jaktprov gällde endast Hardreven från början.

Införandet av särskilda Räv prov

Införandet av separata Hare Räv prov ledde också fram till Championat på Hare eller Räv. Nu blev det en uppdelning av raserna med ibland vattentäta skott. Avelsunderlaget i antal individer minskade. Tillgängligheten till den begränsade skaran av avelsdjur har lett till ökad inavelsgrad. Antalet starter på jaktprov har en tendens att minska om vi ser till antalet individer. Jaktproven har mer blivit en tävlingsform och där har varje hund fler starter men antalet startande minskar. Det har således varit till förfång för våra stövare att införa särskilda räv prov som lett till ett särskilt utformat championat: Räv Champion. Antalet drivande hundar som enbart drivit hare har också medfört att gruppen ur vilken avelsdjuret hämtats minskat.

Med backspegel i handen är det lätt att inse hur beslutet om införandet av Championat, på olika djurarter medfört skador på hundmaterialet. Klokt vore att återgå till kravet att hunden för att få Ch på räv även skall bevisa att den kan driva till ett första pris på Hare. Lägg till att detta första pris skall vara taget på barmark. Detta för att behålla den Signalkänsliga hunden. Den Signalkänsliga hunden reagerar på vittringen den känner. Vittringen utlöser en reaktion hos hunden och detta märks i skallet på den drivande hunden. Det sägs att skallet är drevets själ. (M.E.) Då en tondöv människa sjunger låter det inte på samma sätt som när en musikalisk människa sjunger. På samma sätt är det då hunden följer vilt under skallgivning. Saknar hunden signalkänslighet reagerar den inte ljudbart på på vittringens intensitet eller styrka. Ligger hunden nära villebrådet skall skallet vara annorlunda än om hunden ligger långt bak villebrådet på drevet. Jag menar i tid. Vi som jägare vill veta när villebrådet är att vänta. Det berättar den signalkänsliga hunden med sitt skall till oss.. Den icke signalkänsliga hunden har samma skall, både i tonläge och täthet. Oavsett avståndet till det drivna villebrådet, mätt i tid. Låt mig berätta en episod som belyser problemet om hunden inte är signalkänslig. Jag o Sixten Thyni gick ut skogen för att lyssna på en hund vilken ställde upp på jaktprov. En större tävling. Vi såg haren och hunden kom 27 minuter efter haren i tid. Domaren kom till oss och sa att hunden ligger 2 minuter efter haren. Vi sa inget men domaren hade sett hund o hare strax efter upptag. Nu trodde han på skallets intensitet o ton att hunden hade samma avstånd till haren. Den hunden var inte signalkänslig.

Frihet under ansvar. Det är fritt att jaga vad Du vill, inom lagens råmärken, med Din stövare. Problemet infinner sig då vi vill börja avla på fler grupper. Det bildas lätt barriärer mellan intressegrupper. Detta leder till en ännu högre inavelsgrad i raserna. Schillerstövaren hämtar friska gener från annan ras. Den Finska Stövaren har stigande inavelsgrad redan som det är nu, då vi särat på har- respektive räv-drivare. Situationen i Hamiltonstövaren är på väg åt samma håll genom separata har o rävlinjer. Den Finska Stövaren är stor i Finland. Där infördes separata har o räv prov. Många varnade för utvecklingen mot en ökad inavelsgrad, så även jag. En hund som driver hare bra är en signalkänslig hund o den hunden kan Du som jägare injaga på det villebråd du önskar att den skall driva. Om hunden inte är signalkänslig, tutar o kör den, går det så går det. Hardrevet blir hackigt med ideliga avbrott. Hunden anpassar inte farten efter vittringen. Harens vittring är svag o signalerna vittringen ger, måste hunden anpassa sig till. Underlaget haren löper på, förändras ideligen, nästan för varje meter då hunden driver på barmark. Det måste harhunden förhålla sig till genom att anpassa drevsätt o tempo. Den signalkänsliga hunden är en hund vilken registrera förändringar i vittring eller andra yttre förändringar. Ett nytt begrepp inom den drivande hunden är Signalkänslighet.

Den signalkänsliga hunden förstår även jägarens signaler. Den är lätt att samarbeta med o en fröjd för hundägaren. Den signalkänsliga hunden är lätt att jaga in på önskat villebråd. Det är harjakten o jaktproven på villebrådet hare som gett oss slika hundar.

På -60 talet skolade vi om harhundar till rävhundar. Tularemi epidemin slog ut harstammen över stora områden. Att vi lyckades med omskolningen med hundarna visar med önskvärd tydlighet att det finns ingen gen spec. för ett visst villebråd för den drivande hunden. V.S.B ( Vilket Skulle Bevisas) fick vi säga i skolans matematikundervisning då någon matematisk sats hade bevisats. Nu använder jag samma bokstäver. Det finns inget underlag för att det ena drevdjuret har ärftlig grund. Stövaren följer flyende vilt. Obs flyende vilt. Björnen är inget flyktdjur. Jag har snart jagat med Stövare I nära 70 år. Började som 8 åring att ensam gått ut för ett drev. Finns ingen gen som säger att hunden har anlag för: hare räv o de större rovdjuren. Som min fru Terttu säger: vi kan inte bedriva avel på det som inte finns en ärftlig grund för. Låt alla jaga vad de denne vill jag med sin stövare. Jag har skjutit Tjäder för en av mina stövare.

Organisationen Sv Stövarklubben, kan gärna lansera stövaren som Björnhund och att det arbetet, med att dana en signalkänslig hund lämpad för har o rävjakter har lett till en bildad o lättledd jakthund. En jakthund som förstår o rättare sig efter "flockledarens" signaler. Det Stövarklubben inte får, är att stimulera till är att avla fram hundar för olika djurarter, Då förskingrar Stövarklubben det arbete som tidigare nedlagts under stor möda o svett. Låt oss fortsätta som tidigare o som lett till en alltigenom trevlig hund vilken är danad av jaktprov på Hare. En Signalkänslig hund som danats genom ett målmedvetet avelsarbete emot en allt bättre drivande harhund som även är lämplig till både jakt efter Räv o de större rovdjuren.

Pengar kan förskingras ur kassor. Detta är straffbart. Men inte endast pengar kan förskingras. Börjar vi nu avla på än det ena o än det andra djurslaget förskingrar vi mer än 100 års målmedvetet avelsarbete. Jaktproven på hare I Sv Stövarklubbens regi och efter dess regler har gett oss en signalkänslig hund som begriper vilket villebråd som skall jagas. Finns ingen anledning att börja avla på något annat djurslag än hare enär detta har lett till att vi kan jaga både hare o räv. Det har gett signalkänsliga hundar. Lägg till i våra jaktprovsregler att för att erhålla JcH måste hunden ha drivit en etta elitklass på barmark på hare. Kan hunden driva haren flytande, på barmark, i långa repriser, över 45 minuter o uppemot 60 minuter, är den signalkänslig o möjlig att jaga in som drevhund på flyende vilt. Björnen är inget flyktdjur. Detta är målet: en drivande hund som följer våra signaler o Signalkänsliga hundar finner vi bland de bästa drivande barmarkshundarna. Där drevdjuret varit Hare

De bästa hardrivarna, vilka vi omskolade på 1960 talet blev utmärkta Rävhundar. V.S.B.

Sangis 2024 04 24

Åke Sandströmt här ...