Harjakt lördag 1 dec. 1990 med XX Soitinkorven Kallma äg Åke Sandström. Skribent Uno olsson

Åke och Kalma kom förbi till mej precis avtalad tid 07,30.
Kalma,

Åkes 5-åriga finnstövartik hade för någon vecka sedan klarat
ett

1:a pris vid elitprov, varför jag var speciellt nyfiken på
henne och

därför bjudit Åke med på harjakt denna morgon upp till min
stuga vid

Bergnäsudden. Efter en bilresa på ca halvtimmen var vi
framme. Morgonen

var liksom hämtad från ett julmotiv av Jenny Nyström och
harspåren

fanns överallt på den 3 dagar gamla snön. Snödjupet var ca 15
- 20 cm

och det fanns ingen besvärande skare eller islager som skulle

föranleda några besvär för Kalma. Termometern visade dock på - 15 grader

men då det var i princip vindstilla skulle vi nog klara oss
gott vad

kylan beträffande. Först gjorde vi upp eld i min vinterstuga
så at vi skulle

ha det varmt och gott efter avslutad jakt. Jag passade även
på att fylla på

fågelbordet med solros- och hampfrö.

Kalma hade under resan och vid framkomsten till stugan visat
sin otålighet

genom att smågny och nu var det dags att stryka kopplet.
Kalma fick genast slag

på hare och markerade detta med väckskall. Jag som jagat på
dessa marker i

20 år gjorde en kort redogörelse för Åke hur haren brukar gå,
att det var säkrast

att vi tog oss upp på berget så snart som möjligt för att haren skulle nog upp dit

också efter upptag. Nu tog vi inte den lättaste vägen upp
utan fick använda

oss av alla fyra för att nå toppen och då var också haren på
benen. Uppgjort,

att idag skulle vi jaga men första halvtimmen fick gå innan
jag laddade min

22 Magnum. Ja hade denna morgon funderat på om jag skulle ta
hagel eller

kula men kulbössans smidiga format hade fått avgöra valet.
Åke hade ju sin

hagelbock och fick jag chans på haren trots snö och upplega i
träden så skulle

jag givetvis ta den. Morgonen var som sagt gnistrande klar.
Åke beundrade den

utsikt som Bergnäsberget bjöd på mot norr. Kalix-älvens
dalgång upp mot

Överkalix och mot söder älvdalen ner mot byarna närmare
Kalix. Han kunde

också lokalisera sina berg på Korpikåmarkerna, där han till
vardags jagar. Åke

var den utav oss som fick se haren först och då var Kalma 7
minuter efter haren.

Då det var första gången jag jagade med Kalma var det svårt
för mig att avgöra

harens försprång genom Kallmas nyansering men tiken drev bra.
Tiken fick

ingenting gratis denna morgon, massvis med harstigar och
kylan gjorde att

Kalma fick arbeta metodiskt. Det gjorde hon också - drevet
gick ett flertal gånger

runt berget som vi befann oss på men kom aldrig upp till
toppen där vi stod varför

jag flyttade mej till en avsats i berget där jag hade en bra
sikt. Ja hade inte stått där

länge förrän haren kom på ca 50 meter. När den satte sig för
att lyssna på Kalma

lät jag skottet gå. Jag såg att det var träff men i
stenblocken tappade jag haren

ur sikte. Nedkommen fann jag blodspår och bara några meter
från skottplatsen låg

haren död. Åke hade nu kommit ner till mej och ävenså Kalma.
Vi kopplade Kalma

och gick ner till stugan där vi hängde upp haren. Vi skulle
göra ett nytt släpp.

Vi gick därför norröver efter älvstranden ca 500 meter och
där släppte vi åter Kalma.

Kalma fick åter genast slag och vi gjorde upp en brasa under
hennes energiska

arbete att resa haren. 50 meter ovanför vår brasa låg haren i
ett stenparti och nu

var det återigen drev. Jag hade visat Åke ett generalpass.
Själv gick jag upp under

berget. Där jag står och passar så kommer det två
tjädertuppar och sätter sig bar

100 meter ifrån mig i varsin talltopp. Jag frestades att
skjuta på dem med då de

envisades med att sitta kvar hojtade jag iväg dem. Haren
fick jag också se men den

hade så got fart nedför berget så jag avstod ifrån att skuta.
Efter ca 1 timmes drev,

ett drev som var lite ryckigare än det förra, så small det
två skott från generalpasset.

Jag gick ner till Åke och där på Kalixälvens is låg haren
död. Haren hade gått förbi

Åke 3 - 4 gånger utan att Åke sett den men nu hade Åket fått
se den i tid. Detta var

en mindre årshare. Därför gick drevet inte lika perfekt som
på gammelharen som

jag sköt tidigare på dagen. I alla fall måste jag ge min
eloge till Kalma. Hon arbetade

lugnt och metodiskt utan förspringningar, anpassade
drevfarten till dagens förhållande,

hade ett mycket trevligt skall med bra hörsamhet och var
dessutom trevlig som jaktkamrat.

Vi hade skjutit två harar som jag lovat Åkes fru Terttu. Vi
gjorde upp haren och gick efter

isen tillbaka till stugan som nu var varm och god.
Kaffepannan var snart klar och mina

medhavda wienerbröd smakade bra. Kalma fick sej också en
eftermiddagslur på min

obäddade säng innan vi beträdde hemfärden.

Denna jaktdag var lika bra som en välredigerad reklamfilm om
stövarjakt.

En dag då allt fungerar i alla synvinklar. En dag att
minnas.

Uno