Det är med respekt jag nalkar
mig uppgiften att skriv om Konikangen kennel och dess ägare Pentti Seppälä.
Seppälä är död sedan några år men hans energi fanns i hans hundar vilket
läsaren till dessa rader kommer att uppleva. Jag hoppas i alla fall, att jag på
något sätt skall kunna förmedla upplevelsen av Pentti Seppälä och den betydelse
hans hundar haft i förädlingen av drevförmågan hos den Finska Stövaren.

Mitten på 70 talet var Terttu
o jag på en stövarklubbutställning i Kokkola. Året var 1974.

Där fanns en kennelägare vars
tik var av särdeles utmärkt typ och hon vann givetvis utställningen. Jag
samtalade med honom och berömde tikens exteriör och han fällde då dessa ord som
etsat sig fast i mitt inre: "Jag avlar inte på en tik som inte har cert på
utställning"

Eftersom jag minns det så
tydligt var att det året parade Pentti Seppälä sin mörkfärgade och kraftiga tik
XX Heta med XX Jaanantuure. Ingen av dem var exteriört av utställnings typ men
ändå föddes XX Tiilu och XX Rami. Deras avkommor återkommer jag till längre
fram i texten. Ägaren till den vackra tiken försvann inom några år då hans
hundmaterial inte var till fyllest jaktligt.
Men XX Tiilu, från XX Jaanantuure -XX Heta, parades senare med XXX Jaska
och där föddes XXX Tuula, stamtik i kennel Vipulan och Int. o Nord UcH, Fi
JoUcH Matti. Men låt oss börja från början med XX Hetas släkt.

XX Heta 15241/67

Pentti Seppälä var ägare av en
utmärkt hanhund Joni 11134/64 och som Matti Envall beskriver så här: "en stark
hund med god byggnad och fina färger. Hans jaktlust var utmärkt. Kärlet fyllt
till brädden. Söket förträffligt, huvudet högt och ofta stående på bakbenen
varför han snabbt lokaliserade haren. Skallet var utmärkt och hans psykiska
egenskaper var utmärkta" Joni var av mycket bra släkt eftersom man far var XXX
Julle och mor var XXX Tuukas dotter Taru. XX Hets mor Tella var efter XXX Hiivan Ajo och
Heli. Matti Envall Beskriver henne så här: "var reslig, inte av bästa möjliga
typ, mörkfärgad. Hon var fyra gånger på prov och gick till pris på samtliga
starter. Bestraffad för löshet. När hon
drev ökl ettan hade hon första dagen endast minuspoäng men andra dagen drev hon
två fulla drev. Tella hade utmärkt jaktlust. Söket spårnoga, inte snabbt men
säkert. Tellas löshet berodde kanske delvis på det att hon innan hon kom
till Hahtola, fick hon försörja sig med vilt och fick därför kanske driva i dagar" Nu kan
jag inte låta bli att nämna något om väckning på nattslag eller som det ofta
kallas för "löshet på sök". Termen innebär att hunden i glädje över att finna
spår av hare avger skall under avancering på dess nattspår. Just dessa väckskall har till uppgifte: Samla
packet, de övriga som deltar i jakten i samma grupp. För dagen har jag ingen
väckande hund men saknar dessa hundar, som med glada skall angav att: "Nu har
jag funnit nattspår" och sedan under glesa enstaka skall ledde fram till harens
nattlega. Det var trevligt att ledas fram till harens nattlega av sin hund. Ser
vi till Tella, vilken fått föda sig själv med det jakten gav, förstår vi vid
närmare analys vad skallen betydde. Har Du hundar i hundgård och går dit med
matskålar är det mycket vanligt att en del hundar skäller av glädje och iver
över den eftertraktade måltiden. Tella
som i yngre år varit självförsörjande med vad turerna till skogen gav blev glad
och ivrig när hon kände nattvittring från hare. Inte då underligt att hon avgav
skall. Alla hundar avger inte skall när Du kommer med maten till hundgården men
en del gör det. Skallgivningen som hunden undslipper sig vid utfodring är en
temperament fråga. Låt det stanna med det. Att utdela minuspoäng, eller kallas
för lös på söket anger att det är fel av hunden att visa sin glädjeyttring med
några skall. Markering med minus poäng eller avdrag för den väckande hunden
görs för tävlingens skull. Den hund som väcker kan få någon fler minut
antecknad som drev än den tysta hunden. Denna jakt på hunden, att den inte får
visa glädjeyttring vid funna nattspår och visa det genom glada skall har lett
till att det finns hundar som inte viftar på svansen när nattspår av hare/räv
har funnits. Det syns endast på att hunden blir mer koncentrerad. Efter denna
utvidgning återgår vi till parningen mellan Joni och Tella. Fakta om XX Heta är
hämtad från artikel om just XX Heta, skriven av Matti Envall Ajokoiramies 1979.

Parningen mellan Joni och
Tella hade XX Pekka som bakgrund genom att Jonis far och mor samt Tellas far
var ättlingar till XX Pekka.

Exteriört var XX Heta kraftig
och mörkfärgad. På utställning fick hon en gång veta att hennes extremiteter
var för kraftiga. Hon bar dock detta med jämnmod. De psykiska egenskaperna
beskriver Matti Envall så här: "Till psyket var Heta lugn och uthållig" vi
kommer nu åter att få se att det P-E Sundgren angav, att arvbarheten för de
psykiska egenskaperna var så hög som 55 % av urvalsskillnaden.

På prov tävlade XX Heta 13
gånger med pris nio gånger. Hennes jaktlust beskriver M. E som "fullkomlig".
Söket sägs ha varit lite väl vidsträckt om hon inte fann harspår nära
domargruppen men till beröm skall sägas att hon alltid fann harspår. Hennes
skall var bra med 7-9 poäng som vid dålig väderlek kunde bli hanhunds betonat.
Hörde henne aldrig men så är det berättat om henne.

XX Heta kom således från en
bra släkt och hade tre registrerade kullsyskon, systrar. XX Hilu var 14 gånger
på prov med resultatet åtta ettor. Tiken Nita från samma kull hade från prov
två skl men dog som ung. M. E säger att hon blev förgiftad. Tiken Hita
15243/67, ägare Pentti Nortunen. I Sverige fanns två av Hitas avkommor: Alf
Wahlmans XX Jenni och Pentti Niemeläs, Rali. Whalbos kennel hade en Hita
dotter, XX Jenni som stamtik, med utmärkt resultat.

XX Heta som avelstik.

XX Heta hade fyra kullar. Två
kullar samma år med Pentti Nortunens Reku 8611/63. Reku samägdes enl. M. E, av
Nortunen och Matti Louko. Matti Envall skriver att Nortunen angav Reku som den
allra bästa hund han ägt. Skallet var 3-4 tonigt. Rikus psykiska egenskaper och
hans klokhet pratades det länge om. Reku hade XX Pekka sonen, XXX Tuuka som
morfar. XX Pekka var en utmärkt hund med bra nedärvning och något av en
legendar inom rasen. XX Pekka hade utmärkt psyke och en jaktlust parad med
utmärkt drevförmåga som gjorde honom legendarisk. Enligt Koira-net registrerades
en valp ur varje kull.


XX Jaanantuure, 18 x etta skl.
XX Jaanantuure, 18 x etta skl.

Sedan parades XX Heta med
Mikko Loukos hanhund XX Jaanantuure som kom från Erkki Loukos XX Jaana, i
hennes kombination med XX Hölynpöly 1968. Ur kullen XX Heta hade 1974 kom de
mest berömda avkommorna: XX Tiilu och XX Rami. Ur kullen 1973 med samma
hanhund, XX Jaanantuure registrerades 7 hundar varav tre blev JcH; Anu, Seta
och Tahi. Tahi fick ibland heta Tahti och det tror jag var hans riktiga namn,
men Koira-net anger Tahi. Registreringsnumret är dock detsamma; 14541V/73. XX Jaanantuure
hade 18 ettor i segrarklass på jaktprov.

XX Tiilu.


XX Tiilu, kennel Konikangen
XX Tiilu, kennel Konikangen

Tiilu har jag ofta nämnt i
mina skriverier genom att hon ofta återkommit genom att XX Jaanantuure var
hennes far och hon var XX Hetas dotter och den första tiken i Pentti Seppäläs
ägo, med valpar registrerade i kennelnamnet; Konikangen. I kennel Konikangen är
det registrerat 71 valpar. Av dessa har 17 st. blivit minst JcH. 38 av 71 har
deltagit på jaktprov och endast två starter har resulterat i en nolla.

XX Tiilu var en utmärkt tik i
hela livet och redan i en ålder av 1,5 år drev hon en etta på nära 99 poäng.
1977 var hon på Kilpa som treåring där hon kom på andra plats. När Finska
Stövarklubben fyllde 75 år vann XX Tiilu jubileumsjaktprovet. Året var 1977,
alltså samma år som hon kom tvåa på Kilpa. Då Pentti Seppälä svarade på frågan
varför det så ofta lyckats på tävlingar framhöll han XX Tiilus lugn. Hon hade
förmågan att slappna av i vilka miljöer hon än hamnade i. Tiilu var energisk
och flitig på söket och på drevet ett bra skall 7-9. Drevet var flytande och
lät inte som om det snart blir tappt. På drevet använde hon ömsom vindvittring
tillsammans med det spårnoga markdrevet. Allt efter de förhållanden situationen
medgav. Den hund som delvis använder luftvittring känns igen på att den på drevet
håller huvudet, nosen inte hela tiden nedåtriktad mot marken. Skallet blir
bättre och drevet mer flytande men hunden ses ofta sätta ned nosen mot marken
liksom för att kolla om: "jag är väl på rätt spår" När en sådan hund kommer ut
på vägen nära haren blir drevet flytande men om spåret blir äldre och kanske
någon bil kommit mellan haren och hunden är det en nödvändighet att hunden
behärskar det spårnoga drevsättet med vittring enbart från marken. De egenskaperna hade XX Tiilu! Därför är just
förmågan att om förhållandena så kräver, behärska det spårnoga drevsättet på
barmark, fastän hela dagen guld värt.

XX Tiilu som avelstik.


XXX Jaska, bror till XX Jaanantuure men från en senare kull, 1970.
XXX Jaska, bror till XX Jaanantuure men från en senare kull, 1970.

XX Tiilu hade fyra kullar.
Första kullen var med Mikko Loukos hanhund XXX Jaska som kom från kombinationen
XX Hölynpöly-XX Jaana. I kullen registrerades fem valpar: XX Tili, Fi JoUcH,
sv. Uch Tuuli, och Int. Nord Uch Fi JoUcH Matti. Märkligt om vi tänker på den
man som sa till mig 1974 att han inte avlar på en tik som inte har cert på
utställning. Pentti Seppälä tog sin grova mörkfärgade XX Heta och åkte till XX
Jaanantuure vilken inte heller var någon UcH och en generation senare föds i en
och samma kull dessa tre. XXX Tuuli blev
stamtik i kennel Vipulan och intresserad kan läsa om Vipulan kennel på min
hemsida. Mikko Louko blev ägare till XXX Matti.


XXX Tuuli, XXX Jaska-XX Tiilu, stamtik i kennel Vipulan som också finns att läsa om på min hemsida.
XXX Tuuli, XXX Jaska-XX Tiilu, stamtik i kennel Vipulan som också finns att läsa om på min hemsida.
Matti som 8 månaders valp. Var ut en eftermiddag med honom i skogen. Han tog an en hare och drev lungt och stilla som en gammal hund. Utvecklades till Int. o Nord UcH Fi JoUch. Jagade även med honom som vuxen.Kullbror till XXX Tuuli.
Matti som 8 månaders valp. Var ut en eftermiddag med honom i skogen. Han tog an en hare och drev lungt och stilla som en gammal hund. Utvecklades till Int. o Nord UcH Fi JoUch. Jagade även med honom som vuxen.Kullbror till XXX Tuuli.

XX Tiilu hade sin andra kull
var med XX Jali 219445/76. XX Jali var efter XX Jaanatuures son XX Rami från
kullen med XX Heta och mor till XX Jali var Risto Mieltös tik XX Ansa som kom
från kombinationen XX Hölynpöly-XX Jaana. Åtta valpar registrerades, tre blev
Fi JcH; Taneli, Tinttu och Tita. Hennes tredje kull var med XX Raiku 6051/73.
Året var 1982, fem valpar registrerades. Två blev XX, tiken Tuula och
Konikangen Hapatus. XX Raikku var efter XX Suopellon Jami, son till XX
Hölynpöly.

XX Konikangen Hapatus är värd
en närmare titt. Han hade 62 registrerade kullar. 381 valpar registrerades. XX
Konikangen Hapatus hade ett utmärkt avelsresultat och den tveklöst bästa kullen
var med XX Vipulan Helena. Elva valpar registrerades och sju blev Fi Jch. Tre
andra var på prov varav två drev ökl etta och den tredje av dem till en nolla
på sina enda starter. XX Vipulan Helena var efter Soitinkorven Peku (Matti
Envall) och XXX Karoliina. XX Karoliina hade till mor XXX Tuuli från XXX
Jaska-XX Tiilu kombinationen. XX Konikangen Hapatus återkommer i många
topphundars stamtavlor.

XX Tiilu hade sin sista kull
med XX Vili. Fem valpar registrerades, två blev JcH och en drev skl etta.
Således bra resultat. XX Vili var efter XX Rami som var son till XX
Jaanantuure. Fem valpar registrerades. Två blev Fi Jch och en drev Skl etta,
Tiken XX Konikangen Viilu blev kvar i Penttis ägo. XX Konikangen Viilu hade tre
kullar med 21 registrerade valpar. Far till kullarna var XX Konikangen Hapatus.
Inavelsgraden blev höga 17,06 %. Sju av valparna blev JcH, fem andra drev till
första pris på prov och en drev till ett andra pris ökl.

XX Tiilu nedärvde sig väl
vilket många kan vittna om. Hennes psykiska egenskaper, liksom hennes mors
psykiska egenskaper återfanns i många av hennes avkommor. Att kunna driva
flytande och anpassa sig efter förhållandena är en psykisk egenskap: Att kunna
anpassa sig efter förhållanden oavsett det gällde på drevet eller annars. De
psykiska egenskaperna har en hög arvbarhet på 55 % av urvalsskillnaden enligt
docent P-E Sundgren. Arvbarheten för den egenskapen är dokumenterad genom
vetenskapliga försök.

XX Viilu.

Jag vill närmare behandla XX
Viilu. När Pentti skulle para XX Tiilu
med Syrjäläs XX Vili önskade han gärna lyssna till XX Vili och se honom arbeta, fastän han kände
honom väl. Det kom nysnö och Syrjälä sa att vi kan gå i dag, men Pentti sades
inte ha tid. Det kom regn och åtskilliga minusgrader till dagen därpå. Skaren
bar hund o hare. Pentti slog en signal till Syrjälä och sa: " Nu går vi, i dag
har jag tid" Syrjälä kände sin XX Vili och sa: "Det går bra". XX Vili hade två
fulla drev och Pentti valde XX Vili till täck hund åt XX Tiilu. Vill
vi i aveln ha typlika hundar exteriört väljer vi en typlik hanhund till tiken.
Kullen har större möjlighet att bli typlik. Det är därför vi har utställningar
för att i aveln använda typlika hundar och på det sättet befästa specifika
rasegenskaper för respektive ras. Pentti Seppälä önskade para med en hanhund
med samma drevförmåga som det egna tik materialet hade och var kända för att
äga.

Pentti såg och upplevde att XX
Vili, som var nära släkt med XX Tiilu hade samma egenskaper som XX Tiilu. XX
Vilis farfar var far till XX Tiilu.

XX Konikangen Viilu hade tre
valpkullar med 21 registrerade valpar. Samtliga kullar hade XX Konikangen
Hapatus som far. Återigen fann inte Pentti anledning att gå till någon annan
släkt för att finna en hanhund som överträffade de som kom från hans egen
besläktade tik. Vi kan då ha vilka uppfattningar vi vill ha om den höga
inavelsgraden. Inavelsgraden i denna kombination var höga 17,06 på XX
Jaanantuure-XX Heta kombinationen och den kombinationen var en karamell som smakade
väl i Pentti Seppäläs mun. XX Konikangen Viilu kom själv från en kombination på
12,79 om vi går tre generationer bakåt och då just på kombinationen XX
Jaanantuure-XX Heta. Av dessa 21 valpar mellan XX Konikangen Hapatus- XX
Konikangen Viilu blev sju st. JcH. %0 % av valparna blev Fi JcH! XX Konikangen
Sepe från första kullen blev far till 131 valpar på 23 kullar, Resultatet blev nio
JcH och 24 andra pristagare varav 16 hade etta i ökl.

Konikangen Tikki kom från den
kull XX Konikangen Viilu hade 1988 med XX Konikangen Hapatus 1988. Pentti
Seppälä hade en kull med henne men hon gick vidare till Vaskisalon kennel där
hon också hade en kull med XX Jarrumiehen Aatu. XX Jarrumiehen Aatu har sitt
ursprung i kombinationen Soitinkorven Peku-XXX Ritva. Den kombinationen
behandlas i det jag skrivit om Muurivuoren kennel och även återkommit i andra
berättelser. I den kull Pentti Seppälä hade mellan Konikangen Tikki o XX
Jarrumiehen Aatu renderade i tre JcH och två förstapristagare i skl. En valp
hade tvåan ökl. Sedan hon kom till kennel Vaskisalon hade hon två kullar med 16
valpar sammanlagt. Bäst lyckade tiken, den vackra Int o Nord UcH, Fi JoUcH
Vaskisalon Iita. XXX Vaskisalon Iita gick vidare till Henlan kennel där hon
hade fullgott avelsresultat. XX
Konikangen Tikki kom själv från en kombination, XX Konikangen Hapatus-XX
Konikangen Viilu där inavelsgraden var 16,48 % på kombinationen XX
Jaanantuure-XX Heta och i hennes kullar var inavelsgraden. i Konikangen Tikkis
kullar med XX Jarrumiehen Aatu sänktes inavelsgraden till 4,2 % varför de
negativa effekterna med hög inavelsgrad i flera generationer borde ha avtagit
och hennes valpar med XX Jarrumiehen  Aatu borde då ha visat detta i större
vitalitet men så är inte fallet.

Konklusion.

Jag har nu inga möjligheter att
tacka Pentti Seppälä för det arbete han bedrivit i förädlandet av den Finska
Stövaren, mot en allt bättre drivande Finsk Stövare. Men om vi återgår till den
hundutställning jag var på 1974 och som jag inledande berättat om, kan vi
konstatera, att med anledning av Seppäläs avelsarbete, det är lättare att få
mindre vackra väldrivande hundar och släkten att leverera vackra hundar än vad
det är tvärt om. Tvärt om är, att få utmärkt drevförmåga till vackra, dåligt
drivande släkten. Svårt att få in god drevförmåga i släkten där focus varit på
exteriören. Räven och Vargen kan
fortplanta sig om jaktförmågan är tillräcklig och vi har lätt att se att
rasstandarden bevaras för dessa. Med det vill jag inte förringa hundutställningar
eftersom vi där kan se hundens anpassningsförmåga och dressyrbarhet.
Dressyrbarheten och anpassningen ser vi också på jaktprov eftersom vi kan genom
injagning visa hunden vilket villebråd vi önskar jakt på: Hare, Räv eller de
större rovdjuren. Det är numera skilda prov för hare och räv. Vi kan också vid
praktisk jakt få dessa egenskaper synliga, genom att vi lär hunden vad den
skall jaga, genom injagning och prägling. Vi lär den unga hunden också vad den
inte får jaga. Vill jag att hunden inte skall jaga räv måste jag lära den det
och vill jag att hunden inte skall driva klövdjur, måste jag lära den även det.
Vill jag att hunden enbart skall jaga räv
måste den läras det, eftersom den drivande hunden är avlad för att under
skallgivning förfölja flyende vilt och första dreven skall helst inte vara på
djurart som inte önskas. Räven, vargen och andra rovdjur lär sin avkomma redan
tidigt vilket/vilka djurarter de skall jaga som vuxna, genom att bära hem det
djur de själva jagat. Valparna leker sedan med resterna, tassar och hudbitar
utanför boet/lyan. Sedan tar mamman ut dem på de första jaktturerna och på det
viset befästs kunskapen om det vilt som de själva skall jaga som vuxna. Jägaren
har nu den rollen mamman till räv/varg valparna har, med den lilla valpen och dess
eventuella lyckande/misslyckanden skall inte i första hand läggas på djuret,
den vuxna hunden. Svårt att se att det skulle finnas en gen som gör hunden till
hardrivare, en gen som gör den till rävdrivare och en gen som gör hunden till
jägare av de större rovdjuren. Den största genen är jägaren själv som genom
medveten eller omedveten prägling, präglar hunden på den djurart/djurarter
jakten skall bedrivas

Källor har varit Koira-Net,
Ajokoiramies 1979 artikel Matti Envall, muntliga berättelser av Pentti Seppälä
och andra. Berättelserna har varit likartade och har på så sätt bekräftat den
andres muntliga berättelse.

Den som tagit del och tager
del av vad jag skrivit om de lyckade uppfödarnas arbete mot en allt bättre
drivande Finsk Stövare finner liksom jag, att de sällan har gått efter de
senaste resultat listorna från de senaste stora tävlingarna.

Sangis 03-2019

Åke Sandström