Jag har
blivit beskylld av ordförande för SFF att jag startat ett drev emot den
förening vars motor jag var i uppstarten. Inget är mer felaktigt. SFF bildades
för att arbeta för utvecklandet och bevarandet av den Finska Stövaren som
jakthund efter hare/räv vilket rasstandarden anger. Det jag nu skriver är inget
debattinlägg utan en förklaring till mitt ställningstagande. Ägaren till hunden
får jaga vad denne vill med sin Finska Stövare. Den drivande hunden har
fassinerat mig alltsedan sex års ålder.
Jag kommer att behandla
frågor sedda ur mitt perspektiv med min erfarenhet men även grundat på
vedretagen fakta som: Utvecklandet av rasen Finsk Stövare i korthet, Agrara
samhället skapar problem, Effekten av samtidigt urval av mer än en egenskap. Betydelsen
av avel på fler än en egenskap, Tidigt värderades drevet på barmark, Stress kan
grundläggas redan vid utfodring av valpen,(valpen präglas av att det är
bråttom) Varför skäller hunden? Den åldrade hundens skallgivning. Signalkänslighet, Avel av separata linjer för
jakt efter hare, räv o de större rovdjuren, Hämning, Harhunden som rävdrivare,
Vägval, Den drivande hundens bruksegenskaper i korthet.

Utvecklandet av rasen Finsk Stövare i
korthet.

Starten av
förädlings arbete av Finsk Stövare startade i och med det första jaktprovet i
Turenki, Finland på 1800-talet. Första jaktproven skedde i koppel. Ett koppel
är då flera hundar jagar tillsammans i grupp. Ordet koppel kommer från att det
inte var ovanligt att två hundar var sammanlänkade med en kort kätting från
halsband till halsband. Men hundarna jagade även utan bindning med kätting till
varandra och en av punkterna som värderades var just trofastheten till den egna
gruppen. Den enskillda hunden skulle vara kopplet trogen o inte byta
koppelgenom att gå på den andra gruppens drev. Vid jakt skulle haren/räven
drivas till dess att den "gick i berg eller blev skjuten". Den hare eller räv som blev fasttagen av
hundarna blev oftast helt demolerad och söndersliten. Bytesmedvetenheten var
stor hos de flesta finska stövarhundarna. En bytesmedvetenhet vi ännu kan se
hos en del av våra hundar medan andra helt saknar bytesmedvetenhet. Det roliga
för hunden är slut när drevdjuret är skjutet för många, medan andra ännu visar större
eller mindre grad av bytesmedvetenhet när de kommer fram till det nedlagda
bytet.

Agrara samhället skapar problem.

Förädlingsarbetet med att den finska
Stövaren, vars ursprung var samma som de svenska stövarna den tiden, stördes av
ett växande jordbruk där tamboskapen gick på skogen. Grupperna av hundar drev
och rev dessa tamdjur vilket skapade motsättningar och därför började
ensamjagande hund att alltmer värderas. Den flockkänsla och grupptillhörighet
som avlats på tidigare kom nu till uttryck och något vi ännu har glädje av.
Hunden vill jaga med den förare den följt till skogen. Ytterst sällan att en
hund går in på en annan hunds drev även om också drevet skulle vara i närheten.
Gruppkänslan/flocktillhörigheten grundlades under den tid hundarna jagade i
grupp.

Effekten av samtidigt urval för fler
än en egenskap.

I allt praktiskt
avelsarbete måste uppfödaren ta hänsyn till fler än en egenskap. Har uppfödaren
tillgång till hela rasen är tillgången på avelsdjur stor. För varje egenskap
minskar tillgången på avelsdjur. I starten fick hundarna driva både hare o räv
och kanske allt ansågs lika värdefullt. Exteriören var från början tolerant men
efter en tid fastställdes exteriör standard. Räven utsätts inte för
utställnings domare och dennes kritiska blick men ändå bevaras rasen. Väljer vi att alla hundar som skall användas i
avel skall vara av cert kvalitet minskar givetvis antalet avelsdjur dramatiskt.
Därför har de flesta ansett att en hund som motsvarar tvåa öppenklass är
tillräckligt rastypisk. Märk att jag skriver motsvarar. Nu har vi redan en
egenskap och om det inte tillkom någon fler skulle urvalseffekten för den
egenskapen vara 100 %. Nu tillkommer dessutom brukssidan som i våra
jaktprovsregler har flera punkter som t.ex. sök, arbete på slag, drevsäkerhet,
taptarbete, skall och slag av drevdjur hare eller räv. Låt oss ha i åtanke att
om vi endast valde en egenskap skulle urvalseffekten för den egenskapen vara
100 %. Nu måste vi ta in begreppet Urvalsskillnad. Valet av avelsdjur är endast
effektivt då skillnaden mellan djuren har ärftliga och icke miljömässiga
faktorer som grund.
Första drevet hunden gör
är helt en arv fråga. Det första drevet är helt beroende på den nedärvda förmågan. För att inte tillfälligheter skall styra så
säg de två/tre första dreven för hunden. Men de flesta lägger därtill
jaktprovsmeriter som i mycket är påverkade av den miljö valpen o den unga
hunden vuxit upp i. Med detta minskar effekten av urvalet. Miljön nedärvs inte.
Detta leder oss fram till uttrycket arvbarhet.
De flesta godkänner att vi definierar arvbarhet som: Den andel av urvalsskillnaden i föräldragenerationen som
kan förväntas gå i arv till avkomman. Säger vi att medeldrevreprisen
för gruppen varur min tik är kommen är 25 min. Väljer jag nu en hanhund som
själv har medeldrevreprisen gruppen har på 35 minuter är urvalsskillnaden 10
minuter. Miljöfaktorer påverkar drevreprisens längd, men säg att arvbarheten är
20 % som kan anses högt.( I den undersökning jag gjorde 1979/1980 ser vi att
medeldrevreprisen inte påverkas mycket från den öppna klassen till
elitklassen.) Det innebär att medeldrevreprisen för nästa generation kan
förväntas bli 20 % av urvalsskillnaden på 10 minuter alltså 25 +2 =27 minuter
under förutsättning av identiska miljöfaktorer. Är generationsintervallet 5 år
och vi fortsätter med samma metod blir medeldrevreprisen på 10 år 29 minuter
men eftersom miljön varierar är det inte säkert vi når dit. Osäkerheten vid val av avelsdjur är stor
eftersom mätmetoderna inte är så exakta. Hur är arvbarheten för: drev på hare,
drev på räv och drev på de större rovdjuren. Vad betyder jägarens intresse? Hur
mycket betyder jägarens intresse och hur sker präglingen på de drevdjur den
unga valpen skall jaga som vuxen? Vid
alla slags tävlingar o prov försöker hundägaren få den egna hunden i toppform
och på tävlingar kommer alltid vinnaren att övervärderas vid avelsurval.
Hundens egenskaper kan indelas i
statiska som t.ex. hårlag, färg osv medan dynamiska egenskaper är egenskaper som endast kan mätas och bedömas
hos hundar i verksamhet och alla dynamiska egenskaper är starkt påverkbara
genom träning som t.ex. taptarbete och de dynamiska egenskaperna kan indelas i
två grupper: fysisk o psykisk prestationsförmåga. Medeldrevreprisen är beroende
på hundens psykiska prestationsförmåga i hög grad. Vi kan förutsätta att de
flesta hundar har en fysisk prestationsförmåga att driva och att luktsinnet är
tillräckligt utvecklat. Hunden måste kunna koncentrera sig på uppgiften och hos
den unga valpen o unghunden märker vi att den efter ett inte allt för långt
drev är utmattad av koncentrationen. Det
har gjorts forskning på arvbarhetsvärden hos husdjur och där kom man fram till att mentala egenskaper
hos hund har en arvbarhet på 55 %.( enl. Docent P-E Sundgren) Det
understryker att vi skall se på medeldrevreprisens längd vilken är en dynamisk
egenskap och att den är i hög grad beroende av hundens förmåga att kunna
fokusera och koncentrera sig på uppgiften. Att
kunna koncentrea sig på uppgiften är en mental egenskap och arvbarheten är så
hög som 55 %.

Urvalsskillnaden
ökar om vi begränsar antalet djur som används i aveln men det skapar då andra problem
och det är alltid fördelaktigt att ha många djur att välja bland då uppfödaren
skall välja hanhund till den egna tiken. Möjligheten att finna verkligt goda
grupper/släkten av hundar som är verkligt goda av ärftliga orsaker ökar. Avelsurvalet är effektivt endast då
skillnaden mellan djuren har ärftliga
orsaker

Betydelsen av val av
flera egenskaper att avla på.

Väljer vi en egenskap att avla på, är
effekten av urvalet 100 % som t.ex. att under skallgivning förfölja flyende
vilt. Men vi nöjer
oss inte därmed utan vi vill ha dem att t.ex. enbart driva hare, räv eller de
större rovdjuren. Då delar vi o räknar upp tre specifika egenskaper och då är
urvalseffekten/egenskap uttryckt i % 49. Andelen avelsdjur minskar dramatiskt
och vi måste då tubba på tillgången av avelsdjur. Lägg nu därtill flera
egenskaper av specifik natur som exteriör, huvudets form, skall, upptagsförmåga
som är indelat i två skilda egenskaper som sök o slagarbete, taptarbete. Vi
kommer fort upp i tio egenskaper och då
anger Docent Per Erik Sundgren att urvalseffekten per egenskap i % är 20.
Vid så lågt tal är avelsurval i stort sett ineffektivt, detta redan vid tre
egenskaper med en urvalseffekt på 49 %, och onödigt. Slumpen kommer att styra aveln och då blir framstegstakten 0. Vi
står o stampar på samma ställe i bästa fall. ( Samtalade nyss med en erfaren
uppfödare och kennel ägare i Finland och han sa: "Jag tycker att vi står o
stampar på samma ställe"). Risken att vi går bakåt är stor. Väljer vi att avla
på en egenskap i sänder kallas metoden för tandemsurval
och är den minst effektiva metoden, t.ex. dela upp hundarna i hare, räv och de
större rovdjuren.( Har du en tik som driver räv väljer du en hanhund som driver
räv. Då bildar dessa två par där det väsentliga är att de driver endast räv
eller du har en tik som driver björn o då söker du en hanhund som också driver
björn) Lägg därtill att i en generation ta exteriören, nästa skall, upptagsförmågan
osv.
Vi måste ha en samlande
rubrik där många egenskaper sammanvävs till en enhet i samverkan. Mät upptags
förmåga i tid, anse att den hund som har lång medeldrevrepris har ett bra
taptarbete, ett tillräckligt bra skall o god psykisk prestationsförmåga. Det är
ofta sagt att hunden på tappt arbetet använder samma metodik som vid
upptagsarbete vilket betyder att hunden med långa drevrepriser, där ofta
förekommer småtappter på någon minut, har ett bra upptagsarbete.
Medeldrevreprisen blir då en egenskap med en urvalseffekt på 100 %. Genetiker kallar en metod för tröskelurval
och det innebär att det djur som tas ut till avel skall ha passerat en tröskel
för prestationen i varje egenskap urvalet grundar sig på.. Den tredje metoden
är indexmetoden. Indexmetoden
betyder att varje egenskap värderas så att egenskapernas
summa, eller poäng får ett tal för
flera egenskaper tillsammans. Typ att mäta
medeldrevreprisen och välja till avel hundar ur släkten med en
medeldrevrepris överstigande det egna djuret o den grupp varur det egna djuret
kommer. Väljer vi medeldrevreprisen
väljer vi endast en egenskap, men som inrymmer många och då är urvalseffekten
uttryckt i % 100 men särar vi då på drev av: hare, räv och de större
rovdjuren är vi uppe i 4 egenskaper och effekten för varje egenskap uttryckt i
% blir så lågt som 40 %. Vi ligger då på den nivån i urvalseffekten uttryckt i %
att slumpen styr aveln och vi stampar på samma ställe.

När jag
gjorde undersökningen om medeldrevreprisen för den Finska Stövaren 1979/1980
var jag avelsråd och min tanke var, om jag hade fortsatt att försöka få till
stånd en avel basserad på just medeldrevreprisens längd. Välja till avel
hanhundar som kom ur släkten med långa medeldrevrepriser. Medeldrevreprisen är
mycket en psykisk egenskap: förmågan att focusera på en hare som drivs, att
stänga ute all annan vittring, kunna behärska sig beroende på vittringen just
där hunden befinner sig, att behärska stress som uppkommer hos hunden då
vittringen försämras på en sträcka under drevet. Psykiska egenskaper har en
arvbarhet på 55 %. Särskilt på barmark ställs hundens förmåga att behärska
stress, dess stresstålighet ställs på prov när endast vittringen är att tillgå.
På snö kan hunden se harspåret och blir inte lika stressad som om spåret tappas
bort på barmark.

Tidigt värderades just drevet på
barmark.

Betydelsen av
barmarks drev och betydelsen av den nyanserade skallgivningen har mycket
diskuterats men gällt på finska jaktprov från början. Den person som betytt
mycket för rasen i dess linda var Professor Kalle Rikala vilken satte
stort värde på barmarksprestationen och hundens ärlighet. Professorn satte stort värde på hundens
mentala styrka att kunna hålla haren löpande under många timmar. Hundens
koncentrations förmåga. Professor Kalle
Rikala är den kanske mest betydelsefulla personen i skapandet av den Finska Stövaren som vi har i dag..
Rikala var även kynolog och ledde förädlingsarbetet av det som i dag 2018 är
som ras en utmärkt jakthund oavsett villebråd, hare, räv eller de större
rovdjuren. På barmark förändras vittringen på en kortare sträcka betydligt och
för att hunden skall kunna driva flytande "få
drevet att sitta ihop" krävs att den tar in de signaler vittringen ger och
låter de signalerna styra agerandet i drevfart och skallgivning. Hundens
mentala egenskaper utsätts för ett hårt test särskilt vid drev på barmark och
de mentala egenskaperna hos hund har en arvbarhet på höga 55 %. Nu är vi inne
på begreppet: signalkänslighet Då är
vi inne på betydelsen av den nyanserade skallgivningen som berättar för jägaren
var haren är i förhållande till hunden. Nyanseringen på drevet förutsätter att
hunden påverkas av vittringen intensitet, styrka. Tas nyanseringen bort, kravet
på att hunden med sitt skall vilket utlöses av vittringen, berätta för
passkytten vad som händer kan hundarna utvecklas till hundar som skäller mer än
de driver. Den hund som skäller mer än den driver, följer löpan av vilt med
ideliga avspringningar, stor osäkerhet i att följa det flyende djuret är lös och lögnaktig. Skallet måste
ovillkorligen berätta för jägaren om de svårigheter hunden har på drevet. Nyanseringen av skallet i ton och täthet är
en mental egenskap och är beroende av hundens signalkänslighet. Ärligheten
att berätta med skallet från förföljandet av drevdjuret är en mental egenskap. Arvbarheten för mentala egenskaper är 55 %.
Det är också en varning att hundar som driver hare utan nyansering gör det med
brist på signalkänslighet och de nedärver den egenskapen med en arvbarhet på 55
%.

Stress kan grundläggas
redan vid utfodring.

En del
uppfödare väljer på grund av okunnighet, att utfodra valpkullen när de börjat
äta själva ur en gemensam skål. Det blir en tävling o kamp om maten innan den
tar slut. Valparna får skynda sig och en känsla av att det är bråttom kommer
att följa valpen underlång tid. Detta beteende att stressa o skynda sig
grundläggs tidigt, redan vid matskålen hos många unga valpar. Det roliga är
kortvarigt. Bättre metod är att valparna får äta ur var sin skål och de äter då
lugnare med lägre stress påslag. På samma sätt är det med den unga hunden om
den springer av spåret nästan omgående. Den valp som inte låter sig bli
stressad av detta och behåller lugnet som präglats vid matskålen, finner spåret
fort o drevet går vidare. Blir valpen/unghunden stressad blir arbetet hafsande
än hit och än dit. Förmågan att få sammanhängande drev med lång medeldrevrepriser
är ärftlig eftersom det är en mental egenskap och en mental egenskap med så hög
arvbarhet som 55 %. En bra drivande hund
måste med nödvändighet vara stresstålig särskilt på barmark. Under
vinterförhållande med snötäckt mark har den hjälp av ögonen när den förlorat
spåret och utsätts inte för samma stress som under barmarksförhållande. Därför
blir i regel drev på snö längre än på barmark men inte lika vackra. Kräver vi långa
medeldrevrepriser på barmark efter hare får vi också hundar som har mentalitet
att klara just den uppgiften. För att få
långa drevrepriser på barmark krävs att hunden underordnar sig harens svaga
vittring. För att underordna sig vittringen från haren och få de långa
drevrepriserna krävs att hunden noterar variationen i vittringen och anpassar
fart och drevsätt därefter. Se längre
ned avsnittet om Signalkänslighet.

Varför skäller hunden?

Hundens skall
och skallgivning kan bero på flera orsaker som t.ex. rädsla, glädje, ilska.
Gemensamt med all skallgivning är att skallet uttrycker en känsla. Skallet
avges alltid i kamp mot en annan individ, lukten/doften av det flyende
villebrådet. Viljan att nå individen, det eftertraktade utlöser en stress
reaktion med åtföljande adrenalinpåslag. När haren gått upp bakom ryggen på
hunden börjar drevet långsamt och i de flesta fall tveksamt men då hunden ökat
farten i sin vilja att nå det flyende djuret hämmar harens svaga doft
framfarten. Ju högre fart hunden sätter upp desto större blir hämningen av
spåret från haren. Skallgivningen ökar.
Att skilja mellan den glada och den arga/tveksamma hundens skall är
lätt. Den arga tveksamma hunden är mera dov i sin skallgivning medan en glad
hund har ljusa toner i skallet. När hunden tar an spåret efter ett flyende vilt
kan den löpa tyst eller under skallgivning. Den ståndande hunden avancerar i
regel tyst medan den drivande hunden avger skall. Detta togs fasta på då hunden
kom i människans tjänst som hjälpreda vid jakt. Någon såg en skillnad o det
utvaldes till hundar som hade just den specifik egenskap som önskades. Den som ville
ha den drivande hunden valde hundar som under förföljandet av viltet avgav
skall. Början av våra drivande hundar lades. Den ståndande hunden skäller inte för
att det ståndade viltet skall löpa undan utan den skäller för att kampen skall
tas upp där den befinner sig. Här och nu. Djuret skall inte ta sig därifrån men
hunden får inte bli aggressiv o gå för nära. Samma med den skällande
fågelhunden. Den skall sitta en bit från trädet och skälla. Går den mot trädet
och klöser, flyr fågeln. Hunden som
skäller fågeln når inte fågeln men vill komma åt den. Avståndet hindrar hunden.
Den är mekaniskt hämmad. När fågeln skjuts o faller ned tystnar hunden. Den
drivande hunden hämmas olika av vilket vilt den driver. Ju svagare vittring
djuret lämnar efter sig desto mer hämmad är hunden i förföljandet vilket skapar
en stress situation och med påföljande adrenalinpåslag. Viljan, jaktlusten o
bytesmedvetenheten, att komma ifatt haren, hindras av att hunden skall följa
ett spår av varierad ålder och som doftar olika beroende på den omgivande
terrängen. Vittringen hämmar hunden i des framfart. Många drivande hundar vill uppnå en viss fart
innan skallet kommer. När farten ökar blir hämningen större. Stress infinner
sig och påslag av adrenalin. Därför avger den drivande hunden sitt skall även
relativt långt efter drevdjuret. Det finns hundar som skäller lika tätt och med
samma ton även om de hamnat längre från haren. Harens försprång ökar. De
hundarna är lögnare och svår jagade. Däremot de hundar som varierar skallet och
tonen allt efter avståndet till haren är lättpassade även om de skäller långt
efter haren och talar om det i sitt skall. Längre efter haren löper hunden med
lägre fart eftersom den har svårigheter att följa spåret men när avståndet
knappas in ökar farten, hämningen blir större och skallet tätare. När den tar in på avståndet kommer mer glädje
in i skallet. Hunden är nära att nå sitt mål. Skallet blir, eller drevet blir
"hetare". Tonen i skallet ljusnar. Det
ivriga o glada skallet genljuder till glädje för jägaren.

Den åldrade hundens skallgivning.

Det sägs ofta att den äldre hunden blir "lös". Begreppet är negativt och i de flesta fall nedsättande om hunden. Det som sker vid åldrandet är att förutom den psykiska hämningen tillkommer den fysiska. Hundens åldrande har medfört att den inte längre som i ungdomens dar, kan hålla lika hög fart. Viljan finns men det har blivit jobbigare att hålla farten och därför hamnar den äldre hunden på efterkälken men om den får driva en stund löper inte haren fortare än hunden. Vi måste acceptera åldrandet hos hunden utan att uttrycka oss nedsättande.

Ordet,
Hämning, är en psykologisk term som betyder o innebär att en psykisk eller
ibland fysisk reaktion bromsas eller hämmas. En drift eller lust blir
undertryckt eller bortträngd. Kättingen hos vår gårdshund i exemplet hämmade,
spärrade hundens önskan att nosa på gästen. Det djupa snötäcket gör ibland att
hunden hämmas i sin framfart på drevet vilket gör att den skäller tätare o
längre efter haren än på barmark. Den har både en psykologisk hämning o en
fysisk.

De flesta av
oss eller många av oss har vuxit upp med någon spets hund på gården. De flesta
spetsar har lätt att skälla när främmande anländer till huset. Under min
barndom hade vi Finsk Spets och ibland någon korsning där Finsk Spets ingick.
Vanligt var att dessa skällde intensivt där de stod bundna i kätting då
främmande kom. Gick vi då dit o släppte oss hunden tystnade den genast. Orsaken
till att den skällde var att den inte kom åt den nyanlände. Kättingen hämmade
hundens önskan. Ordet, Hämning, är en psykologisk term som betyder o innebär
att en psykisk eller ibland fysisk reaktion bromsas eller hämmas. En drift
eller lust blir undertryckt eller bortträngd. Kättingen hos vår gårdshund i
exemplet hämmade, spärrade hundens önskan att nosa på gästen. Det djupa
snötäcket gör ibland att hunden hämmas i sin framfart på drevet vilket gör att
den skäller tätare o längre efter haren än på barmark. Den har både en
psykologisk hämning o en fysisk. Hunden som skäller i hundgården är hämmad av
stängslet att löpa fritt med åtföljande stress som utlöser skallet. Det är inte säkert att den hunden förstår då
vi bestraffar den att det är skallgivningen vi bestraffar. Risken är att den
upplever att det är dess frihetslängtan vi bestraffar. Den blir då i alla fall
tyst när den kommer ut ur hundgården eller slipper stå bunden i en kätting.

Signalkänslighet.

För att vi
skall kunna få njuta av ett vackert hardrev krävs att hunden är signalkänslig o återger de signaler
vittringen ger, med sitt skall i ton och täthet samt varierar drevfarten. För
att klara den uppgiften krävs att hunden underordnar sig harens svaga vittring.
Hunden skall vara harens svaga vittring undergiven! Vittringen från haren skall
göra att hunden anpassar drevfart o drevsätt allt efter de signaler vittringen
ger hunden. Hunden får inte bli stressad av den svaga vittringen just där den
nu befinner sig på löpan. Vittringen var innan mycket bättre. Den icke
stresståliga hunden får ett hackigt drev med ideliga små avbrott när den
springer av harens löpa. Den stress
tåliga hunden springer inte av löpan lika ofta utan arbetar lugnt vidare. Vid
jakt efter räv krävs inte samma mentalitet, psykiska egenskaper eftersom räven
har mycket starkare vittring. Samma gäller för jakt efter de större rovdjuren
med mycket stark vittring. Den hund som driver hare med entonigt skall är inte
signalkänslig. Skallet på den drivande hunden efter hare o räv är en spegel av
den upplevelse vittringen ger hunden. Matti Envall, känd uppfödare och skribent
inom finnstövarleden sa att: skallet är drevets själ och jag säger att skallet
på den drivande hunden är: en spegel av hundens signalkänslighet. Det ena
motsäger inte det andra. Vittringens variation efter hare, då särskilt på
barmark där vittringsförhållandet kan förändras flera gånger på en sträcka av
100 m måste påverka hunden. Påverkar det hunden nyanserar den sina svårigheter
i skallets täthet och ton. När hunden knapar in på avståndet till haren skall
ivern och lusten göra att skallet tätnar, tonen förändras och jägaren kan läsa
drevets förlopp som i sig ökar möjligheten att nedfälla bytet. Detsamma gäller
för rävdrevet och rävhunden. Det krävs att båda två är signalkänsliga för ett
lyckat jaktresultat.

Avel av separata linjer
för jakt efter; hare, räv o de större rovdjuren.

Avelsurvalet
vi gör för att avla fram separata linjer för: Hare, Räv o de större rovdjuren
kallas för TANDEMSURVAL. Vi avlar på en egenskap i sänder inom rasen eftersom
vi kan förutsätta att egenskapen att under skallgivning förfölja flyende vilt
är grundlagt. Det finns visserligen lönn drivare som går tyst men dessa hör
till ett fåtal. Avel baserad på tandemurval är den minst effektiva urvalsmetoden
och borde därför inte få stort utrymme på grund av att det sällan leder någon
vart. Vilket vilt hunden skall driva måste ägaren till hunden få den att
förstå. Präglingen av viltarten skall ske tidigt. Vargen lär sina valpar vad
som skall jagas genom att bära hem delar av djur vilka skall bli det byte
valpen skall jaga som vuxen. Så gör även räven och så gör ägaren till hunden om
inte unghunden släpps på måfå ut i terrängen. Hundens signalkänslighet skall
göra att den låter ledaren styra vilket vilt som skall jagas. Kravet av det
flytande drevet på barmark med nyanserad skallgivning uppfyller en
signalkänslig hund. Kravet på det flytande drevet i de finska jaktproven har
danat den Finska Stövarens mentalitet och därför har jägaren med framgång
lyckats styra hunden som annars skulle driva allt flyende till att driva just
det villebråd jägaren vill. Den Finska Stövaren är utmärkt jakthund efter hare/räv/de
större rovdjuren. Dess jaktlust gör att en styrning mot önskat villebråd skall
ske redan vid första släpp. Vill du ha en rävhund så släpp valpen vid en åtel.
Vill du ha en harhund så grundlägg det redan vid de första släppen. Vill du
inte ha den på klöv måste detta grundläggas innan den drivit klöv första
gången. Det kan gå senare men tar längre tid. En god vän o jägare sa till mig;
"Om du bor i ett tvåvåningshus med trapp. Sätter du grind för trappen innan
barnet klättrat o fallit ner några gånger, eller gör du det innan den klättrat
o fallit?"

Kravet på det
flytande drevet på barmark skapar en signakänslig hund och en signalkänslig
hund är lättare att styra. Den förstår signalen från jägaren bättre och tar
intryck men om då jägaren släpper den signalkänsliga valpen på måfå att: driv
det du vill, blir det också problem att senare styra om unghunden att jaga ett
specifikt villebråd och strunta i andra.

Hunden som skäller i hundgården är hämmad av
stängslet att löpa fritt. Det är inte
säkert att den hunden förstår då vi bestraffar den att det är skallgivningen i
hundgården vi bestraffar. Risken är att den upplever att det är dess
frihetslängtan vi bestraffar. Den blir då i alla fall tyst när den kommer ut ur
hundgården eller slipper stå bunden i en kätting. Hunden kan också uppfatta det
som att den inte får skälla överhuvudtaget. Detta kan komma att hämma hunden
under jakten där skallet är en förutsättning för jakten i sig.

När den
drivande hunden följer t.ex. harens spår lockas den att hinna ifatt haren och
när den är nära haren tar de flesta vindvittring till hjälp. Då farten ökar
hämmar harens markvittring hundens framfart och detta utlöser skallgivning.( då
hunden har svårigheter att ta sig fram måste den meddela jägaren detta med gles
skallgivning. Om den trots svårigheter att följa harens spår skäller tätt
ljuger den för jägaren och är oärlig på drevet)) Hämningen utlöser den
reaktionen att hunden skäller och ju större hämning desto tätare och hetare
skallgivning. I min ungdom var jag ut meden Schillervalp tillsammans med G.
Fredriksson, Lantjärv. Vi släppte valpen
på en åker där haren sågs. Innan vi kom fram till haren sprang den av åkern in
i skogen. Valpen var nu 4 månader. Genast den kom till det ställe där haren
suttit blev den intensiv. Tog an spåret och efter någon meter kom skallgivning
men den tappade koncentrationen då den kom till skogskanten och sprang av
spåret. I den stress det innebar att tappa spåret sprang den i högt tempo fram
o tillbaka på åkern och efter en stund la den av. Detta beteende följde den
hunden hela tiden i dess korta liv.

Hämning.

Toivo
Hartikainens tik Hilu, stamtik i Puistorinteen kennel, hade sina bästa drev
under svåra förhållanden, vilket förvånade många. Under normala och lätta
förhållanden var inte hennes drev lika flytande. Hon följde harens spår med
lätthet vid goda förhållanden och upplevde svag hämning vilket inte utlöste
skallet på samma sätt som vid svårare förhållanden. Detta beteende finner vi
ofta hos markdrivare, hundar som enbart använder markvittring. Hade själv en
hund som om det var snö och drevet kom ut på öppna ytor där hunden såg harspåret
flera meter framför sig, gick tyst. Allt var under kontroll, men då skogskanten
kom och spåret inte syntes lika lång sträcka framför hunden började
skallgivningen. Den hunden hade också sitt bästa skall under svåra
förhållanden. Hämningen var större.

En fråga som
infinner sig är hur den rävhund som driver räven, som spårnoga markdrivare med
tätt skall om den skolas om till harhund blir? Kommer den att bli för
skallvillig? Jag tror så.

Harhunden som
rävdrivare.

När harhunden
med det spårnoga drevsättet utefter mark, någon gång driver räv är inte skallet
lika tätt och intensivt som på hardrev. Detta fick jag uppleva på -60 talet då
vi skolade om harhundar till att driva räv.
Hundens skall var inte lika tätt och intensivt som då de drev hare.
Hämningen då den följde rävspåret var inte lika stark som den mindre doftande
haren. Detta har också gällt alla av mina hundar som drivit räv. Dreven har
varit långa men intensiteten och tätheten i skallet har inte varit som om de
drev hare. En renodlad rävhund har jag inte jagat med men de flesta rävhundar
har i sin släkt utmärkta har hundar någon generation tillbaka i släkten. Den
rävhund som följer rävens spår med tät och intensiv skallgivning är ofta
vinddrivare. Egenskapen att driva på luftvittring är inte önskvärd på
harhunden. Hunden förmåga att driva på enbart markvittring är guld värd på
harjakten. Rävhunden förlora inte på att driva räven enbart på markvittring.

Vägval.

Avel måste inrikta sig på att hundar avlas fram
som driver hare/räv men är så dressyrbara för att de kan styras in på önskvärt
drevdjur. Kravet på det flytande drevet på barmark skapar just sådana hundar
som är signalänsliga oavsett det gäller harens svaga vittring eller jägarens
önskemål om den viltart jakten skall avse. Det får inte vara hunden som
bestämmer viltart utan det är jägaren som avgör viltart och det skall hunden
förstå och finna sig i. I vilt tillstånd där hundarna jagar i flock jagar inte
den enskillda hunden det djur denne vill utan det bestämmer ledaren. Jägaren
har intagit flockledarens roll och om inte flockledarens roll så i vart fall
den som avgör vilt som skall jagas, vilket hunden måste förstå och underordna
sig. På samma sätt som harhunden måste vara harens svaga vittring undergiven
måste den vara jägare undergiven. Är hunden predestinerad för utifrån kommande
signaler kan jägaren jaga in hunden på det drevdjur denne vill jaga. Vill jag
helst jaga hare, styr jag hunden dithän. Vill jag jaga räv, styr jag hunden dit
och på samma sätt om jag vill jaga de större rovdjuren. Ingen ras har den
bredden i kompetenta jakthundar att rasen, utan att ta skada kan delas upp i
tre linjer. Den avel och det avelsurval som kommer i dagen är tandemurval
vilket är den minst effektiva urvalsmetoden. Tandemsurval är det när den
tikägare vid val av täckhund begränsar sig till de hanhundar som jagar bestämd
viltart. T.ex. När tik ägaren till en rävhund söker täckhund enbart bland
rävdrivarna. Fastnar tikägaren då för den hanhund som driver räven med "hetta"
är sannolikheten stor att det är en vinddrivare. Den egenskapen att driva på
vindvittring, hos hunden är inte önskvärd bland harjägarna, dock önskavärt om
de båda kan kombineras hos samma individ men måste jag välja en metod endast
väljer jag den spårnoga markdrivaren på hare och som även är ett gångbart
drevsätt för rävjakt. Andra egenskaper än just lusten att driva räv har fått
stryka på foten. Tiken o hanhunden har bildat ett par på en gemensam egenskap
och är en förkastlig avelsmetod.

Det vägval
som gjordes när raserna uppdelades i separata linjer för hare och räv har
skadat samtliga raser och begränsat tillgången på avelsdjur med de skador det
för med sig. Effektiviteten hos hunden har inte varit prio ett. Egenskaper som
inte är önskavärda hos harhunden har vuxit bland rävhundarna och begränsat
tillgången på avelsdjur för de uppfödare som vill ha harhundar.
Registreringsiffrorna talar ett tydligt språk.
Det harhunden förlorat är ihärdigheten att hålla fast vid villebrådet
även om det bytt kommun. Ett lynne som många rävhundar besitter men uppfödaren
av harhundar räds rävhundens vinddrivning men även den rävhund som driver
spårnoga med hetta. Skallet kommer sig av en hämning som jag skrivit om
tidigare. Ju större hämning desto hetare/intensivare skall för den spårnoga
hunden frånsett då även den ligger tätt inpå drevdjuret. Haren har svag
vittring i relation till räven och hämningen då hunden löpande vill följa spåret
av räv är inte lika stark som då hunden måste underordna sig harens svaga
vittring. Den rävhund, vilken driver spårnoga och har svårt att följa spåret,
upplever stark hämning, har inte särdeles lätt för sig. Kan den då klara av
harens svaga vittring?? Innan specialiseringen av viltart kunde den uppfödare
som ville förbättra jaktlusten hos sina hundar fritt använda en rävhund och
kanske få dennes ihärdighet och uthållighet. Drevsättet var detsamma, spår noga
markdrivare med inslag av vind drivning. En hund som alternerade sättet att
förfölja vilt. En metod som också med framgång användes på upptagsarbetet.

Det är inte
för sent att återgå till det som gällde från början att hunden fick driva hare
eller räv på jaktprov. Vill jag att min hund skall driva hare kan jag dressera
den att inte göra det genom en tidig prägling. På samma sätt är det om jag vill
ha en hund som inte driver annat än räv. Prägla den tidigt på räv. Det kan vara
trevligt att säga: "I dag skall vi jaga räv" och ta den hund från hundgården
som driver räv och struntar i annat". Vill jag jaga hare tar jag den hund
vilken inte driver annat än hare och om jag tycker att jakten och drevet är
passion och njutning, viltet hare eller räv spelar ingen roll så tar jag en
allround hund. Hundarna och aveln måste inrikta sig på bildnings bara,
signalkänsliga hundar som förstår jägarens språk.

Att vi kan
specialisera hunden på specifikt villebråd och strunta i andra skall vi se som
att hunden tagit emot och funnit sig i jägarens önskemål. Den har förstått de
signaler ägaren till hunden gett utan bestraffningar. Inlärandet har varit
positivt. Det är dit avel av de drivande hundarna skall komma och leda. Inte
att vi genom selektivt urval skapar linjer för hare, räv och de större
rovdjuren. En sådan avelsmetod skadar alla raser och tillgången på avelsdjur
minskar vilket leder bakåt och till slut börjar vi korsa in andra raser för att
undvika de negativa symptomen från inaveln. Med en uppdelning av
villebråd som jag ovan angett hamnar uppfödaren fort i den situationen att det
är svårt att finna täckhundar till tiken som inte är nära släkting. Det bildas
vattentät skott mellan de tre linjer som används för respektive viltart och
många goda hundar vilka driver just det villebråd jägaren lärt hunden att jaga
används inte inom hela rasen. Den genetiska variationen krymper, rasen tar
skada. Därför måste vi se på dem som tar fram rävhund, harhund eller om vi vill
jaga gris med den drivande hunden att den hunden varit formbar och inte börja
avla fram speciella hare-, räv- och gris-hundar. Hunden skall lära sig vilken
viltart som intresserar jägaren. Tyvärr har det dock visat sig att vi gör tvärt
om. Vi tror att det är medfött att driva räv i stället för hare när det i
stället är fråga om injagning. Rävjägare köper valp från rävjägare, har jägare
från harjägare o.s.v. På det sättet kommer det in icke önskavärda egenskaper
för t.ex. harjakten. Rävhunden kommer
ganska snart att gå mot mera vinddrivning, vittring från luften och det är
ingen önskvärd egenskap hos hardrivaren.

Ett sätt att
motverka vinddrivandet som en nedärvd egenskap hos rävhunden vore att kräva ett
första pris öppenklass på barmark där drevdjuret varit hare, innan den kan bli
JcH R. Då skulle rävhuden kunna användas till avel i hela rasen. På hardrevet
är just hunden med det spårnoga markdrivande drevsättet guld värd.

Den drivande hundens bruksegenskaper i
korthet.

En ofta
debatterad fråga är hunden väckskall på slag och taptarbete. Låt oss börja med slagarbetet. Jag har aldrig förstått varför
hunden inte får ge glädjeskall när den finner nattspår. Jag förstod det inte
som tonåring och nu förstår jag inte heller, som 74 årig yngling varför inte
hunden då den släpps och finner nattspår av hare t.ex. inte får avge väckskall.
Orsaken till väckskallet på slagarbetet är beroende av den lust hunden känner,
då signalen från harens doft når hjärnan. Väckningen för rävhunden då den tar
an nattspåret har samma bakgrund. Grunden till väckningen på nattslaget är en
lustförnimmelse hos hunden och grunden till den lustförnimmelsen är jaktlusten.
En annan funktion väckskallet har är att hålla "packet" samlat. Koppel jagar du
med flera hundar skall du finna att annars tysta hundar på slag kan väcka.
Väckskallet säger till de andra hundarna i "packet": här finns vilt. De andra
hundarna löper dit och jakten kommer igång vilket rätt snart leder till drev.
Om den ena hunden finner vilt och startar drevet på det vilt hundarna söker i
grupp ansluter ofta de andra hundarna under det att de genar genom skogen med
glada skall.

Under några
år jagade jag med Soitinkorven Pouta. Jag ägde henne inte men jag hade för få
hundar och Matti Envall hade för många. På det sättet kom hon till mig för
några år. Från fyra års ålder fram till sin död. Hon väckte alltid på harens nattspår och
avancerade med gles väckning. Då hon kom fram till det stället där haren bodde
och hon hade lokaliserat legan väckte hon intensivt. Helt plötsligt avstannade
väckningen och hon kom till mig. Sprang runt mig o gnydde och då jag tog några
steg emot det håll är hon väckt sprang hon livligt framför mig dit och drevet
startade. Hon ville ha mig med på jakten. Jag gick fram till drevlöpan och gick
där jag förmodade att den gått fram. Vid första tappten kom hon tillbaka
utefter löpan. Då hon fann att jag också kom i drevlöpan vände hon om och
fortsatte drevet. Sedan vände hon inte om att kolla om jag var med. Detta kunde
jag förevisa jaktgäster. Följden av att inte hunden får väcka på nattslag av
hare kommer att innebära att jaktlusten på sikt att drabbas. Hundens sociala samspel med de som deltar i
jakten kommer att försvinna. Kommer andra egenskaper att ta skada av den avel
mot tysta hundar på nattslag som nu sker? Det återstår att se.

Drevet har
jag behandlat i inledningen och tänker därför inte upprepa mig men för att mäta
effektiviteten på hunden som är en psykisk egenskap med hög arvbarhet måste vi
se på medeldrevreprisen. Inte enbart den längsta som kan bero på
tillfälligheter. Den längsta reprisen kan bero på lyckliga omständigheter men
medeldrevreprisen reducerar den möjligheten. Att tappa o ta igen sätter
stresståligheten hos hunden på prov. Den
hund som inte är stresstålig då spåret tappas bort kommer inte att få långa medel
drevrepriser under provtiden. Vi är inte i behov av hundar med en lång repris,
vilket i sig är bra men inget som ger betyg på jakthunden eftersom tappter
alltid förekommer och då gäller det för hunden att återfinna spåret för en ny
drevrepris.

Hundens motor
vid jakten är jaktlusten och den får inte vara i disharmoni med övriga
egenskaper utan skall bilda en harmonisk och balanserad enhet hos hunden. Är
inte hunden stresstålig, särskilt på barmark vid tappt, kommer den att löpa
bort från taptplatsen i ren iver så det kanske endast blir en repris. Vid drev
på snö kan den använda ögonen och utsätts inte för lika hög stress nivå.

Väckning på
tappt är att hunden stressat iväg från taptplatsen, den har förlorat haren
såväl som tapptplatsen. I sina försök att finna haren tar den an redan drivna
löpor och skallar där. Det beror inte på att den har för lätt att skälla.
Hunden skall ha lätt för skallgivning men den skall befinna sig på rätt ställe.
Det är inte skallets fel att den tappat bort taptplatsen o haren. Felet att den
tappat bort taptplatsen o haren är att den inte noterade, i sin iver var sista
spårstämpeln var. Vet den det så söker den där. Stress påslaget liksom
adrenalinpåslaget gjorde den omdömeslös.

Det här drog
iväg längre än jag tänkte från början men om du orkat ända hit kanske du
förstår varför jag inte kunde applådera att börja avla på ett tredje drevdjur,
de stora rovdjuren. Ingen ras har så stor tillgång på utmärkta individer att
det vore möjligt. Redan uppdelningen i har- o räv-linjer skapar stora problem.

Sangis
januari 2019

Åke Sandström