HISTORISKT DOKUMENT FRÅN NÄR SFF BILDADES 1981. SKRIVET AV MATTI ENVALL, EN AV DE INBJUDNA GÄSTERNA.
Artikeln är
skriven som rubriken anger av Matti Envall, Jurva Finland med anledning av att
finska vänner o ledande personer inom avel av Finsk Stövare i rasens hemland
var inbjudna som moraliskt stöd vid bildandet av föreningen. Översatt från
finska är Ingemar Sandström (om inte minnet sviker mig och jag Åke Sandström
för in det Matti Envall skrivit om det historiska mötet juni 1981.)
"De
intresserade finnstövarentusiasterna Terttu och Åke Sandström från Sverige hade
inbjudit Juhani Kauppinen, Otto Koskela, Rolf Henriksson, Aulis Ketoja och
undertecknad (M.E.) till sig i Kalix den 12/6 1981 och till den uppmärksammade
finskstövarträffen i Måttsund den 13/6 och till den stora utställningen den
14/6 på samma plats. Tyvärr kunde inte Otto Koskela komma p.g.a. domaruppdrag.
I Uleåborg mötte Juhani Kauppinen oss, herr Ketoja och undertecknad och förde
oss till sitt hem i Haukipudas, där vi efter inspektion av hundarna blev bjudna
på förfriskande kaffe med dopp av landets "first lady". (J. Kauppinen Finska
stövarklubbens ordf./Å.S) I Kemi plockade vi upp Rolf Henriksson och körde
sedan genom Torneå in i Sverige.
Vi anlände
till Kalix och till Sandströms charmiga hem, ett högt på en backe beläget
örnbo. Där n vacker utsikt öppnade sig mot ett berg och den nedanför flytande
Kalix älv.
Mottagandet
var kontinentalt hjärtligt, vilket rörde åtminstone mitt "Härma-bohjärta".
Efter hälsningarna inspekterade vi hundarna, som var fyra till antalet, alla
Finska Stövare. En speciell favorit hos värdfolket var hanhunden Torsti, som är
släktavlad med Hölynpöly och Jaana som tyngdpunk. Torsti har på två prov fått
över 90 poäng i resultat på finska jaktprov.
Till vår
förvåning började det anlända festklädda herrskap till Sandströms. Till vår ära
hade Sandströms ordnat en festmiddag (bild finns från tillfället på
uteplatsen/ås). Ett av paren var en aning försenade p.g.a. en älgolycka. Den
trevliga kvällen prägades från början till slutet av livliga diskussioner om
den finska stövaren och dess avel på båda sidor om Bottenviken. Underhållande
och mycket givande var kvällen om slutade med en promenad i Norrbottensljusa
ntt i blommande häggblommors doft.
Nästa dag
deltog vi i en landsomfattande avelsträff för finsk stövarägare i Måttsund, som
vår värd Åke Sandström hade arrangerat. Deltagandet var stort från olika delar
av landet, sammanlagt 100 personer, vilket är ett enormt antal, när man tar
hänsyn till att antalet registrerade finska Stövare i Sverige är endast 13 % av
antalet registrerade i Finland.
Förmiddagen
var helt reserverad åt grupparbeten. Man delade deltagarna i följande
arbetsutskott: Arbetsutskott för avel av tik grupper, Arbetsutskott för
samordning av hanhundsägare, avelskommite´ns möte med de finska gästerna. ( I
Finland hade man på försökt bilda avelsgrupper med tikägare vilkas tikar hade
gemensam bakgrund för att på så sätt delge varandra sina erfarenheter och jag
Åke Sandström som då var avelsråd för Finsk Stövare ville få del av de finska
gästernas erfarenheter)
40- års Finskstövaravel
i Sverige.
Åke Sandström
började eftermiddagens program med att redovisa sina grundliga undersökningar
om finskstövaraveln i Sverige. Detta verkligen enorma arbete (Den jaktliga
standarden på Finsk Stövare början 80-talet. Publicerat) hade han gjort delvis
för att ära den första svenskfödda finskstövarkullen i Sverige för 40 år sedan.
Först så jämförde Sandström registreringssiffrorna för de tre största
stövarraserna i Sverige, Hamilton stövare, Schiller stövare och Finsk Stövare
under åren 1973-1980. Trenden för de båda svenska stövarraserna under dessa år
är sjunkande registreringssiffror, men stigande för den finska stövaren.
Hamilton är ändå den dominerande rasen i Sverige, År 1980 registrerades det
över 1800 hamiltonstövare, reg. siffrorna för Finsk stövare och Schillerstövare
är ca 600. Sedan granskade Sandström utvecklingen av dessa raser på
jaktprovssidan och jämförde förhållandena för varje ras från år 1976 och fram
till 1980-1981. År 1976 var prisvinnande hundars procentuella del av antalet
starter i öppenklass 54 5% för Schillerstövaren och Hamiltonstövaren men bara
49 % för Finsk Stövare. Motsvarande siffror i elitklass var för Hamilton 42 %, Schillerstövare
40 % och för Finsk Stövare endast 36 %. När man kom till provsäsongen 1980-1981 var situationen avsevärt förändrad. Nu var
prisprocenten för Hamilton stövaren i öppen klass 58 %, Schiller 40 % och Finsk
Stövare 63 %. Motsvarande siffror i elitklass var för Hamilton 41 %, Schiller
41 % och för Finsk stövare 44 %.
Dessutom är
procenten för jaktprovsstartande hundar i förhållandet till registreringar
klart större för Finsk Stövare än Hamilton och Schiller både 1976 och
1980-1981. När Åke Sandström redovisade resultaten från sina undersökningar
poängterade han att det inte är frågan om vilken av raserna som är Sveriges
bästa stövare utan att man i aveln av de jaktliga egenskaperna har man kommit
längr med den Finska stövaren än med de svenska raserna.
Därefter
granskade Sandström de mest använda avelshannarnas nedärvning både i Sverige
och Finland med att använda s.k. tiktal, som han hade lärt sig av den svenska
Drever aveln. Med tiktal menas det antalet tikar som med en hanhund gett
meriterad avkomma jämfört med det tik antal han parat. I statistiken har han
tagit med kullar födda 1976-1978 samt deras provresultat för år 1979-1980. I
Finland framkom följande ordning med att använda tiktal:
XXX Joko 0,6,
XX Ventti 0,52, XXX Jaska 0,50 XXX Iska 0,36, XXX Ringo 0,30 och XXX Rismo
0,30, I Sverige var resultatet följande: Kammo 0,5, Jack 0,33, Kruunupään Konna
,28 Rali 0,20 och Roy 0,15.
Sedan
fortsatte Sandström med att redovisa statistiken, där han delat svenska
finskstövare i fyra grupper och jämfört dessa fyra gruppers provresultat med
varandra. Bästa provframgångar hade de till Sverige importerade hundarna. På
andra plats låg hundar som var svenskregistrerade men vars båda föräldrar var
finsk registrerade. Tredje gruppen omfattade svensk registrerade hundar där en
av föräldrarna var finsk registrerad. Sist kom svenskregistrerade hundar med
svenska föräldrar.
Därefter
fortsatte programmet med finska föreläsningar. Juhani Kauppinen presenterade
FKK och Finska Stövarklubbens organisationer. Aulis Ketoja presenterad
avelskommite'ns organisation och Matti Envall avelsutvecklings kommittén och
resultatet av deras arbete. Därefter presenterade Åke Sandström organisationen
för aveln av Finsk Stövare i Sverige. Allan Bergström berättade om arbetet
bland samarbetsgrupperna för de fyra tik linjerna och granskningsledare Hans
Isaksson berättade om organisationen för avkommebedömning.
Ordförande
för Norrbottens läns Stövarklubb, Gunnar Johansson poängterade stövarklubbens
delade intresse grupper p.g.a. att i Sverige finns "för många stövarraser" men
han lovade på Svenska Stövaklubbens vägnar att ge stöd och intresse åt
behandlade frågor. Artigt delade han ut medaljer till de finska gästerna.
Ett
historiskt möt; Sveriges Finskstövarförening bildas!
Efter den
grundliga inledninge började mötet och som fullständig överraskning, åtminstone
för oss från Finlan, så blev huvudtemat för diskussionerna bildandet av
Sveriges finnstövarförening. Man förde en omfattande diskussion om saken och
många olika synpunkter framlades. Till slut höll man en sluten omröstning
vilket resulterade i bildandet av en riksomfattande Svensk Finskstövarförening.
En liknande förening finns redan för
Smålands stövare.mn inte för Hamilton- och Schiller-stövarägare. Under mötet
lade vi Finländare märke till svenskarnas enorma lugn trots att åsikterna gick
kraftigt isär, samt alla deltagarnas absoluta nykterhet. I det fallet drog
mötet i Måttsund en skugga av stor skam över vårt sista årsmöte i Vasa.
Som
startkapital för föreningen hade Terttu Sandström samlat ihop 3000 kronor och
det samlades ihop ytterligare 900 kr under mötet. Juhani Kauppinen lovade att Finska Stövarklubben kommer att i
olika former räcka en hjälpande hand till den nybildade föreningen.
Efter en
givande dag åt vi en gemensam middag under en trevlig samarbetsanda med vackra tal,
som senare byttes mot roliga hund- och jakt-berättelser. Kanske gladaste och
hjärtligaste skratten fick Aulis Ketoja då han berättade följande: En gång blev
Latvalas XX Pomo lottad till ett provområde som låg alldeles utanför Seinäjoki
stad. Drevet buktade ett tag i skogen men haren kom till slut ut på järnvägen
och började springa mot Seinäjoki. Som säker drivare följde Pomo efter. Väl
framme vid stationen hoppade haren in i tåget till Vasa. Tåget började rulla,
men XX Pomo hann precis hoppa in i sista vagnen.
Den trevliga
kvällen avslutades med en diabildserie om utvecklingen av den Finska Stövaren,
Kilpa i Kemi, landskampen i Kalix och årsmötet i Vasa.
Utställningen i Måttsund.
Nästa dag
fick vi följa utställningen i Måttsund, är närmare 400 jakthundar deltog. Den
här utställningen samlar varje år fler Finska Stövare än någon annan
utställning i Sverige. Denna gång var det 92 Finska Stövare som deltog,
Hamiltonrasen var också talrikt representerad, ganska många Schiller stövare,
Luzern stövare, Smålands stövare samt en Dunkerstövare. För oss från Finland
var detta ett utmärkt tillfälle att bekanta oss, inte enbart med svenska
finnstövare utan också med för oss främmande raser. Att varje domare hade
tillgång till mikrofon med högtalare underlättade saken. Rymliga skjul som man
hade skruvat ihop kvällen innan underlättade domarens och ringsekreterarens
arbete. Vi lade också märke till de väl tilltagna ringarna, vilket gjorde att
man fick tillfälle att ordentligt bedöma hundarnas rörelser. Kvaliten på
finskstövarna var i genomsnitt som i Finland. Vi kunde inte konstatera några
speciella svenska drag, vilket var naturligt eftersom hundar ännu importeras
från Finland och många tikägare parar sina tikar i Finland.
Det nda
negativa var att det fanns mycket att anmärka på finskstövartikarnas
mentalitet, däremot märkte jag inte en hund med dålig mentalitet bland de
svenska raserna. Vi gjorde många intressanta iakttagelser, speciellt bland
Hamilton stövarna. De var kraftigt byggda, muskulösa, spänstiga hundar vars
ädelhetsgrad jämfört med finnstövarna var lägre. Detta intryck förstärktes
genom att deras huvud var en aning bredare och öronen mindre och högre ansatta
än hos finnstövarna. Trots att hundarna var kraftigt byggda, förekom inte för
stora eller för tunga hundar, inte heller den så bland finnstövare å vanliga
luftigheten. Den smala bröstkorgen som
finns bland finskstövare förekom inte heller.
Vi såg inte heller de branta kors som numera förekommer bland
finskstövare. En speciell iakttagelse var att även små hanhundar var starka och
hade klar könsprägel. Små finskastövarhannar är utan undantag lätta och tik
betonade, vilket gör att dessa inte kan hävda sig i segrarklass på utställning.
Detta är en av orsakerna till ökad medelhöjd för Finsk Stövare. Hårlaget för
båda raserna var mestadels kort. Bedömningen av färgerna togs inta fasta på
lika hårt på Hamiltonstövaren som på finskstövarna. Allmänna intrycket var att
Hamilton stövaren var fastare i mentaliteten och de reagerade mindre för
intryck från omgivningen, än vaksamma och livliga finskstövare. (inte lika
signalkänsliga/Å.S.)
Under
utställningens lunchuppehåll bjöd Allan Bergström oss tillsitt trevliga hem vid
havsstranden. Före lunchen bekantade vi oss med hundarna i den välbyggda
hundgården. En hanhund efter XXX Rossi och en livlig tikvalp efter X Matti samt
en utmärkt bayersk viltrspårhund. Under tiden när vi njöt av en delikat
älgstek, dök det upp trevliga berättelser. Jag kommer ihåg Ali Ketojas
berättelse: " Min bror som också är lärare, måste för sin komptens även genomgå
skolöverstyrelsens tentamen hos en auktoriserad tjänsteman i Kauhajoki. Min
bror lånade en motorcykel och åkte till Kauhajoki och hem till tjänstemannen
för att göra sin tentamen. Tjänstemannen bjöd på kaffe och diskussionen flöt
omkring bland allmänna samtalsämnen, inte ett ord om tentamen nämndes. "Nog
klarar du ju tentamen, men eftersom du är älgjägare så kan du skicka mig tre
kilo prima älgkött till hösten." Brorsan lovade att göra så och tackade för
sig. Han lämnade huset förnöjsamt. Den inlånade motorcykeln ville dock inte
starta. Min bror var tvungen att få hjälp av tentatorn att skjuta igång
motorcykeln. När den till slut startade och brorsan drog på gasen,
ropadetjänstemannen efter honom; " Fem kilo" Efter utställningen var vårt
program slut och vi tog adjö av våra storartade värdar och vår hemfärd började.
Iakttagelser om Finskstövaravel och
uppfödare i Sverige.
- kännedom om
våra blodslinjer och hundar är i genomsnitt högre än hos oss.
- Svenskarna
översätter Ajokoiramies till svenska och finns tillgänglig för intresserade
(Ett arbete som Ulf Nilsson och Owe Tideman så berömvärt utförde/Å.S.)
- Svenskarna
är klart mycket kritiska när de planerar aveln, även med sina egna hundar
- De samarbetar
mycket. Blåser på samma glöd och anser sig inte ha råd med
klickbildningar. I detta
avseende bör vi ta lärdom av dem
- De är
sakliga, behärskade och demokratiska även när åsikterna går isär
- För oss så
vanlig företeelse i form av alkoholmissbruk var ovanligt.
- Från våra
vännerstrålade strålade en ovanlig vänlighet, hjärtlighet och gästfrihet emot
oss
- De har
planerat släktavel med de fyra tik grupperna.
- De har
bildat en samarbetsgrupp för hanhundsägare, hanhundsringen, vars medlemmar hr
som målsättning att inte para svaga tikar och rekommenderar någon annan hanhund
om de anser att tiken inte passar deras egen hanhund. Av sådant samarbete
skulle vi också kunna dra lärdom
- Bra bild av
avelskraven i Sverige gav vår värd, Åke Sandström, då han svarade på frågan:
Hur många harar sköt du ifjol: Han
svarade på frågan: Tre hundar och två harar.
Hjärtligt
tack till våra värdar för den storartade vänligheten och gästfriheten som vi
fick åtnjuta under dessa tre oförglömliga dagar. Likaså tack till Rolf
Henriksson för den stora hjälpen som tolk nära dygnet runt. Vi önskar bästa
lycka och framgång till den nybildade Svenska Finskstövareföreningen samt
fortsatt samarbetsvilja och samarbetsmöjlighet både med Svenska Stövarklubben
och med oss i Finland.
Matti Envall.