HAMILTONÄGARE OCH UTSTÄLLNINGSDOMARE ÅKTE TILL FINLAND O VANN STORT JAKTPROV.

Låt mig börja från början.
Pojken som föddes i bondbyn Häggen, Ovikens socken 1937 fick namnet, eller bär
namnet Olle B Häggkvist välkänd i stövarkretsar sedan många år bakåt i tiden.
Olle B, som han kallas av många kom tidigt in på Dianas bana och då främst
jakten med drivande hund genom sin kompis Karl-Olof. Karl-Olovs far, umgicks
med en köpman från Östersund och denne var ägare till en Hamiltonstövare.

Olle B fascinerades tidigt av
den hundens njutbara drev med sitt härliga skall och i pojkens inre föddes
målsättningen: Detta skall bli min melodi, en sådan hund skall jag skaffa mig!

I Olle B:s hem fanns
jämthundsliknande hundar med inslag av både Jämthund o stövare eftersom Olle B:s
pappa tyckte att Jämthunden var för lat och tung. Lite stövarblod skulle göra
den lättare och jaktlusten skulle bli bättre. En ganska allmän uppfattning den
tiden var att Jämthunden var; stor, tung och lat. Jag förmodar att den sortens
hundar drev älg och när det begav sig hare, men eftersom inslaget av att ta
vittring i huvudsak från luften, blev hardreven korta och hetsiga.

Som jag ovan skrev hade Olle B
en kamrat vars far umgicks med en köpman från Östersund vilken var ägare av en
utmärkt Hamilton tik. När denne var på besök i Karl-Olovs hem för att bedriva
harjakt bodde Olle B mestadels i det hemmet för att få komma med och njuta av
hur en hund skall hantera den svaga vitringen av hare.

Tiden gick och när pojkarna
var i 15-års ålder lyckades Karl-Olov att övertala sina föräldrar att
införskaffa en harhund och då en Hamiltonstövare som skulle driva hare som
Köpmanshunden från Östersund. Tiken pojkarna nu kom att jaga med hette Snälla
och efter den tiken kom Karl-Olovs alla hundar att heta Snälla så det har
blivit många Snällor i K-O:s liv.

Jakten med den första Snällan
bedrevs på pojkars vis både i tid och otid, dock mestadels utan gevär eftersom
åldern för innehav av licens inte var tillräcklig. De gånger Olle B hade gevär,
lyckades han låna ett Salongs gevär av en släkting utan sin fars vetskap. K-O
hade en enkelpipa till sitt förfogande. Att jakten med den första Snälla
bedrevs utan gevär många gånger grundlade Olle B:s intresse av själva drevet.
Hunden fick inte förlora haren efter ett helt kort drev liknande spetshundens
hardrev eftersom det roliga då fort tog slut. Kravet på den första Snälla var
att hon likt Köpmannens hund, skulle kunna prestera långa njutbara drev vilket
tjusade pojkarnas öron. Drev som helst kunde pågå större delen av dagen.

Så här pågick jakten, Olle B
med ett lånat salongsgevär och Karl-Olov med en enkelpipa fram till det att
vuxen livet gjorde inträde.

Slyngeltiden är förbi.

En slyngel blev man i samband
med lumpen. Yngre läsare kanske inte vet vad "Lumpen" var men "Lumpen "var
obligatorisk och alla slynglar skulle inför militärmönstring i 18-års ålder.

Olle B hamnade på I5 i
Östersund medan hans kompis från en stor del av livet, K-O hamnade i Boden.
Många hamnade i Boden som rekryt och det skaldades följande ramsa: " Det finns
en plats på jorden som heter Boden, dit vill jag aldrig mer" Ungefär så lät
ramsan. Nu blev helgerna jakttillfällen med konkurens från idrottsutövning och
nöjen.

Olle B hade redan innan
rekryten fått praktisera i vuxenlivet genom att hans far var timmerkörare med
häst och fram till rekryten fick Olle B prova på att arbeta som timmerhuggare.
Sommartid var det slåtterarbete och andra sysslor på en bondgård vilket
präglade den framtid Olle B skulle möta som vuxen. Sysslorna på en bondgård den
tiden var förutom slåtterarbetet; skogsröjning, plantering av skogsplantor. Nu
grundlades Olle B:s intresse för naturen men han ville utvecklas inom näringen
och han sökte i på en skogsskola. Olle B ville bli Skogvaktare med en stövare i
hand. K-O blev ingenjör med inriktning bergarbeten. Hans arbetsställen blev
olika kraftverks byggen. Jakten med den drivande hunden hade sammanfogat
"slynglarna" när de i tid och otid varit i skogen med Snälla. Stövarverksamheten med åtföljande harjakt
band dem samman för hela livet och många "Snällor" skulle komma att passera.
Alla K-O:s tikar fick namn efter den första Snälla. Ett namn som förpliktade:
Haren skulle hållas löpande fram till des att den föll för ett skott eller
"gick i berg"

Olle B skaffar sin första egna stövare
som vuxen.


JcH Sira och Olle B
JcH Sira och Olle B

Olle B utbildade sig till
skogvaktare och gifte sig 1965 med en flicka som bundit honom, Birgitta. Först
föddes sonen Anders och snart kom deras andra son Pehr men Olle o Birgitta
trivdes inte med att bo i Sundsvall, där tjänstebostad blivit ordnad. Olle B
hade vuxit upp på landet och lägenheten i staden var inget att ha. 1967 fick
Olle B jobb i Sveg, och det passade Birgitta som kom från Dalarna bra, för det var
ju liksom mitt emellan. Olle B var o är Jämtlänning.

Olle B längtade efter en
stövare men fann det svårt med en stövare i stadsmiljö och 1969 gavs möjlighet
att köpa en stövare eftersom de hade köpt ett eget hus eller som Olle B kallade
det: "ett eget hem" Lägenheten i Sundsvall var inget hem, utan det var något
att bo i.

Annons om stövarvalpar i en
ortstidning.

Nu stod mycket på spel. När
Olle B läste annonsen for han smygande iväg för att se på kullen. Licens för en
valp var ännu inte inhämtad från frun, Birgitta. Olle B fann kärlek vid första
ögonkastet vid en tikvalp, reste hem och framförde sina tankar vid köksbordet.
Olle B ville inköpa en stövarvalp. Birgitta var tveksam, barnen var ju ännu
små. Stövare som enbart kunde vara bråkiga och ställa till det. Olle B hade
tur. De två sönerna var nu tre o sex år och dessa ställde sig på pappas sida
och så även fru Birgitta. Modershjärtat på frun Birgitta veknade och hon kunde
gå med på att åka dit o titta. Sönerna tjatade och ville åka. Beslutet blev
därför att de skulle åka dit och enbart titta på valparna nästkommande lördag.

Valet av valp.

Så här berättar Olle B om
valet av valp: "Valpvalet är unikt och har en egen historia. Uppfödaren bodde i
ett f d Per-Albin torp med skogen och inägojord inpå knutarna. Idylliskt
Hundgård och bod hade inrymts i ladugården. När vi kom dit öppnade hundägaren
grinden till hundgården och valparna, for som agnar för vinden runt omkring.
Alla förutom en som kom till oss, vi satt där i gräset och den här valpen kom
direkt till oss, lekte och nafsade. Våra söner blev överlyckliga. Det hade
tydligen uppståttett ömsesidigt tycke mellan dem. Efter ett tag sa Birgitta när
hon såg glädjen både hos pojkarna och valpen och i ett glädjerus uttryckte hon
sig o sa: Skall vi ha någon valp får det bli den här! Tack sa jag, glad över
att ha fått hem en stövare. Jag var medveten om att hon var missfärgad men vad
då, jag skulle ju jaga med henne! Vi valde inte valpen som kom att heta Sira
utan hon valde oss! Birgittas motstånd var närmast kosmetisk, en önskan om att
slippa valp bekymren när barnen var små för sedan Siras tid har hon haft
stövare i köket i 50 år! All heder till fru Birgitta!( Dessa Per-Albin torp som
infördes av den dåvarande statsministern Per-Albin Hansson och var i regel
rödmålade. Landsbygden skulle rustas upp och utgöra födkrok varför det till P-A
torpen hörde betesmark o skog. På den ägda jordbiten skullebostadshus o fä hus
uppföras. Lånen för investeringen var 1935 ca 6500 kr. Arealen var många gånger
under 0,5 ha. Kreaturen betade ofta på skogen eftersom vargen var efterhållen
liksom björnen. Inte ovanligt att någon av ungdomarna från huset följde korna
hela dagen och på kvällen gick korna hem för att bli mjölkade. Bostadshuset var
nästan alltid en fem väggig stuga: kök, kammare och ibland moderniserat med en
alkov. Möjlighet fanns att inreda rum på övervåningen den dag ekonomin tillät.
Ås)

Sira växte upp och blev en riktigt bra
hund!

Sira, som valpen kom att heta
föddes 1969. Hennes släkt på fadersidan var känd. Farfar var SvoFi Jch
Kronstugans Ex som ägdes av Bo Ångman, Långsele och farmors far var Gugge av
Njuranskog. Siras mor var Pia efter Glam 13191/58. Andra kända hundar från
kända uppfödare återfinns på hennes morsida som t.ex. Rammelklintens Flamma och
en hanhund med namnet Tunadalens Troy 12982/52. Hennes släkt var bra och Siras
mor hade i sin stamtavla Pil 10188/57.
Pil 57 som han kallades var inte renrasig och omdiskuterad. Han mönstrades
in 1957 på grund av sina utmärkta jaktegenskaper. Enligt den tidens rese i
stövarsammanhang, Edvin Lindborg var det troligt att Siras vita teckning kom
just från Pil 57. Det spekulerades ifall Pil 57 hade American Foxhound i sin
släkt. Vi skall betänka att den tid vi nu talar om användes hundarna till jakt
och inte till tävling. Många goda hundar kom inte på jaktprov och en del
stambokfördes inte. ( när jag växte upp fanns i Sangis harhundar o
pappershundar, hundar med stamtavla/ås ) Härjedalen/Sveg var ett starkt stövarfäste som
präglades av den tidens starke man, Edvin Lindborg. Edvin Lindborg hade alltid
reda och ordning med sina ställningstaganden, innan han uttalade sig på ett
sätt som inte skulle ifrågasättas.

Sira lät fort höra talas om
sig. Hon var felfärgad men då hon drev frågade ingen hur färgen var utan: "vad
heter hon och vems är det". Jaktgrannar som hört henne på avstånd följde gärna
med då Olle B for för att jaga för då gavs tillfälle till att se och lyssna
till Siras njutbara drev och deras åsikt var att Olle B borde anmäla henne på
jaktprov.

Olle B hade nu en topphund och
smittades av den jaktprovsverksamhet som bedrevs och utbildade sig till
Jaktprovsdomare 1973. Samma år startade han Sira på hennes första jaktprov i
Lillholmsjö, 300 km enkel väg. Resultatet blev en etta! Edvin Lindborg
framförde till Olle B att hon måste ha utställningsmerit med godkänt
resultat.

Siras första utställning.

Olle B tog fasta på E. L. och
anmälde sin missfärgade tik till utställning. Vädret var uruselt med snöglopp
och skedde på I 5:s kaserngård. Året var 1974. Domare var Gösta Grundström.
Olle B visste om att Sira hade utmärkta rörelser och skulle hon få godkänt
skulle det vara för hennes byggnad och de flytande rörelserna. Temperaturen var
några plusgrader med hård västlig vind.
Olle B iklädd kläder lämpade för vädret hade han med sig en gammal
pälsjacka som han virade in Sira i när han inte sprang omkring för att hålla
henne varm. När Sira kom in i ringen var hon torr och varm när de andra var
blöta och stela. Olle B och Sira fick löpa extra varv i ringen så att åskådarna
fick tillfälle till att njuta av hennes utmärkta byggnad och de flytande
rörelserna. När de sprang omkring kallade Gösta Grundström till sig domaren
från den andra ringen så att även denne skulle få tillfälle av att se denna tik
i rörelse. De njutbara rörelserna kom sig av hennes utmärkta bruksdelar vilka
var väl lämpade för den framtid hon stod inför. Hennes utstrålning gjorde att
hon fick ett andra pris trots missfärgningen. Samma år startade hon på nytt i
Lillholmsjö på jaktprov och den andra ökl ettan var klar och Sira klar för
start i elitklass. Statade henne senare samma höst på jaktprov i Sveg med Edvin
Lindborg som fullmäktige. På grund av omständigheter inte Sira kunde lastas för,
beviljades hon omprov och tog sin elit etta och var nu Sv JcH 5 år gammal. Olle
B var nu inne i en positiv period i sitt liv och 1975 föddes en dotter i
familjen. En efterlängtad dotter, de hade ju redan två söner, som fick namnet
Sarah.

Sira för ut husse, Olle B på äventyr.

Sira som nu är Sv Jch kommer
att föra ut husse och för all del övriga familjemedlemmar på äventyr. Olle B
blev mer och mer engagerad genom sitt domaruppdrag i den övriga verksamhet
SvStkl bedrev. Olle B visste att han hade en bra hund så han kunde inte låta
bli att snegla på den anstundande Nordiska Stövarlandskampen. Uttagningen till
denna kamp hade fram tills nu varit något mer eller mindre förbehållet personer
i ledningsfunktion inom SvStkl. Det protesterades på många orter mot denna
uttagningsprincip och 1976 beslöts om att genomföra en förändring. Finalen det
året skulle hållas i dalarna dit varje lokalklubb fick sända en stövare och 16
st. kom. Försöket var endast ett försök som misslyckades eftersom intresset var
svalt. År 1978 indelades därför stövarklubbens verksamhet i tre distrikt:
Norrland, Svealand och Götaland. Nu skulle varje lokalklubb inom distriktet få
sända tre hundar till en distriktuttagning och dessa tre skulle då gå vidare
till en riksfinal som skulle hållas i Bredbyn.

Olle B gillade det nya
systemet som var mer jämnlikt och anmälde Sira till klubbuttagning. Sira var nu
nio år! Olle B tänkte att han endast skulle visa upp henne för att sedan
avbryta tävlingen. Sira vann uttagningen och nu var det inte lika lätt att stanna
upp. Dm provet skulle hållas i Kalix, vilket inte hägrade. Sila var nio år och
resan tur o retur skulle kunna bli uppemot 90 mil enkel väg. Men Sira åkte och
tog Olle B med sig. Sira drev fullt första dagen och andra dagen förlorades hon
på drevet men eftersom domarna hade särat på sig så kunde de lägga ihop sina
noteringar och sira fick ihop 80 minuter. Provtiden var emellertid slut för
dagen och kollegiet skulle hållas varför Olle B fick lämna Sira kvar i skogen
och transporter domarna till förläggningen. Väl framkomna till förläggningen
fick de veta att Sira kopplats på E4 norr om Kalix av en främmande person. Den
tillgänglighet sira visat vid valet av valp visade hon även nu och lät sig
kopplas vilket med all sannolikhet räddade hennes liv. Sira kom på tredje plats
vid den uttagningen och vid den kommande Riksuttagningen lyckades Sira på nytt
och det skulle föra henne till att delta på Nordiska Stövarlandskampen som det
året skulle hållas i Finland, Jurva 25-26.11 1978.

Landskampstävlingen Finland-Sverige- Norge.


JcH Sira o Olle B i Jurva efter fullbordat verk!
JcH Sira o Olle B i Jurva efter fullbordat verk!

(Jag var inte med men kommer
nu att saxa en del innehåll från den artikel som var införd i Ajokoiramies
1:1979 skriven av Otto Koskela)

Tävlingarna mellan Sverige o
Finland hade på gått en längre tid alltsedan 1937-1937 med uppehåll för krigsåren
och 1962 ville man införliva även Norge varför dessa kom med från 1962.
Tävlingarna skulle hållas med två års mellanrum i respektive land och ske efter
värdlandets regler. Resonemang fördes redan sedan tidigare om gemensamma regler
men det var svårt att enas.

Fredag kväll anslöt sig
hundägare och ledare till hotell Jurva. Fyra hundar från varje land skulle
delta och från Sverige sändes: Sira, Carell, King och Roj. Endast de tre bästa
resultaten från varje lands hundar skulle medräknas i den slutliga
sammanställningen. Som sed är vid dylika sammankomster skedde
flagghissning på fredag kväll som förgylldes av en blåsorkester som spelade
respektive lands nationalsång. Esko Kalliomaa förklarade tävlingen öppnad,
varefter hundarna presenterades. Överdomare var Henry Österås, Närpes och
uppfödare av Finsk Stövare under kennelnamnet Råskogen. Österås prisade den
skandinaviska stövarandan och gick igenom reglerna och trodde sig veta att just
den gemensamma stövarandan skulle göra tävlingen god o rejäl. Domare o
hundägare presenterades för varandra vid välkomstkaffet efter flagghissning.
Koskela skriver: "Kvällen förflöt under livligt samtal och spännande väntan.
Koskela noterar i sin artikel att Hamiltonstövaren såg ut att vara Sveriges
bästa ras eftersom Sverige representerades av tre Hamilton stövare och en Finsk
stövare, Roj (många lokalklubbar satte hinder i vägen för ägare av Finsk
Stövare att delta/å.s.)

Första tävlingsdagen var
vädret inte det man hade hoppats på. Temperaturen var minus 10 grader och
marken var täckt av ett tunt snölager.
Men de svenska deltagarna visste inte på förhand att hartillgången var
riklig på markerna och minerna på deltagarna ljusnade när den vetskapen
framstod i sin härlighet. Vid sammankomsten på kvällen efter alla hundars
prestationer framstod att Sira, äg Olle B, var klar etta med två fulla drev som
innebar att hon presterat två taptfria drev på 120 minuter. Att Sira hade två
taptfria drev på 120 minuter dag ett var ingen överraskning för Olle B och inte
för någon som kände till hennes kapacitet. Vid Riksuttagningen, som hon vann
drev hon också två taptfria drev på 120 minuter med egenskaperna 69 respektive
66. Detta på skarföre!

På första tävlingsdagens kväll
hölls festmiddag. Humöret var på topp " när man började kvällens fest i
hotellets ljusa matsal som var full av samma andas män och kvinnor"

Andra tävlingsdagen på söndag
var i väderhänseende lik lördagens, men lite kallare. Sira var återigen den
bästa hunden för dagen. De Finska reglerna i skl denna tid var att på lördagen
skulle två släpp göras och på söndagen, alltså dag två ett släpp om inte särskilda
omständigheter medförde att hunden fick ett extra släpp. Siras drev för dagen
var 103 minuter av 120 möjliga. ( Hunden har 120 minuter på sig att driva från
första drevskall)

Koskela skriver: " alltså gick
landskampen i de svenska färgerna, men eftersom vi vet, att det var 10 år sedan
Sverige vann sist, så ger vi dem den glädjen. Segern uppnåddes med bra hundar
och genom ärlig och fin stämning ".

Sira som vann provet lyckades
vinna med tre bra drev i det tunga föret. Hennes tassar höll och vi skall
betänka att hon var nio år. Ettan var på höga 90,36 poäng och förutom hon drev
den finska hanhunden Tahti. Ägare H. P Nortunen till en etta på 75,66.

Sira som vann landskampen var
nu fyllda 9 år. Hon hade glatt ägaren Olle B, med många underbara dagar i
skogen. Men njutningen hade även jaktgrannar och jaktkompisar fått ta del av.
Det Sira visat oss är rörelsernas stora betydelse för hållfastheten hos
hundarna. På landskampen var andra yngre men kunde ändå inte mäta sig med Sira
som jagade till över 14 år gammal. Olle B sköt sin sista hare undan Sira då hon
var 14,5 år gammal. Tre veckor efter sista haren insjuknade Sira och deras
vägar skildes på en veterinärstation. Olle B berättar: " Den absolut tyngsta
dagen i mitt liv"

Arvet till oss andra efter Sira!

Tack vare Sira blev Olle B
engagerad i Sv Stövarklubben och blev invald i dess styrelse 1982. Den tid Olle
B tillbringade i styrelsen i hela 24 år varav några år som dess ordförande präglades
av arbetet att utveckla stövarna och dess jaktform. Liställdhet oberoende av
hundras genomsyrade även stövarklubben så att ingen ras blev satt i skamvrån.
Det var Henrik Lövgren som uppmanade Olle B att utbilda sig till exteriördomare
vilket han också anammade. Henrik Lövgren var av den uppfattningen att stövare
som var jakthundar skulle dömas av jakthundsfolk vilka utbildat sig till
exteriördomare. Som utställningsdomare hade han med sig Siras utmärkta rörelser
och rörelsernas betydelse för hundarnas hållfasthet i jakten. Av obetänkta
finskstövarägare fick Olle B titeln "Finnstövarhatare" detta eftersom han gick
hårt åt tecken på lösa bogar. Av ägare till Hamiltonstövare har han blivit
kallad; "förrädare", eftersom han pekat på skillnaderna på resultaten av drev
på barmark. Att de båda grupperna gav sådana betyg visar att Olle B var
objektiv. Olle B har hållit sin egen linje i
debatten grundat på de egna erfarenheterna. Tack Olle B att vi fått ta del av
dina erfarenheter och fortfarande gör eftersom Du ännu 2019 är aktiv som
utställningsdomare.

Jag inledde med att berätta om
pojkåren tillsamman med Karl-Olof och vill återknyta till just honom nu inför
min avslutning om utställnings domaren som åkte till Finland och vann ett stort
jaktprov. Den vänskap som grundlades genom det gemensamma intresset för jakten
med drivande hund har varit livslång dem emellan. Efter pensioneringen flyttade
Olle B åter till sina hemtrakter och nu kunde K-O och Olle B återuppta de
gemensamma jakterna förutom att umgås privat.
Allt trevligt har dock ett slut, liksom livet i övrigt och 2016 fick
vännen K-O diagnosen cancer. September det året skedde deras sista gemensamma
jakt. Så en onsdagsmorgon ringde K-O:s fru och sa att Karl-Olof ville träffa Olle
B. Inte underligt ty de hade känt varandra hela livet och K-O:s ärende var att
han ville att Olle, om nu inte någon i familjen tog hand om Snälla, skulle
hjälpa till med att hitta en placering för Snälla. Det hittades en familj
"släkt med släkten". Olle B fick i uppdrag att besöka familjen och hans
bedömning var att Snälla skulle få det bra där. Snälla får sina helgjakter och
har också ställts ut på utställning, vilket tyder på intresse hos de nya
ägarna. Allt enligt K-O:s önskan!

Matti Envall var domare på
landskampen Sira vann och dömde Sira. Jag ringde honom början 2019 och frågade
om han kom ihåg att han dömt den Hamilton stövare som var med på landskampen i
Jurva. Han sa: " Jag minns henne mycket väl på grund av hennes drevförmåga och
jag minns särskilt ägaren som jag tyckte var en mycket fin man"

Tack Olle B Häggkvist och jag
önska att Din hälsa kommer att ge möjlighet att njuta av dagarna i skogen till
musik av en välsjungande Hamilton stövare på hardrev!

Sangis 032019

Åke Sandström.